nu förstår jag.
ond bråd död.
livslusten kommer i sekvenser.
minuter, timmar, ibland hela dygn.
men ibland försvinner den i det mörka tragiska ljuset av allt som har varit.
jag vill inte längre tillbaka in i det, jag vill dränka mig i neon.
i solsken, sommar, shorts, varma nätter, kalla öl.
men jag är rädd för vintern.
rädd för mig själv.
framtiden är inte här för mig, och jag tänker inte blicka längre än till horisonten.
försvinn in i dig själv, för du bor inte längre här.
måndag 11 april 2011
söndag 10 april 2011
fredag 8 april 2011
lördag 2 april 2011
amsterdamaged | send my regards
life is an endless loop in a theatre of lust.
with peepshows, slut-machines, and lucky dames.
velvet dreams and lovestains all around.
put on your make-up and join us in death.
days are numbered in my calendar.
and x for every y.
a u for everyone i've loved on this manic ride.
and all the fortunetellers could never predict how this ends.
put on your corpsepaint and join us in death.
i'll drive this wornout veichle of flesh & bones.
through red lights and dark streets.
with alcohol my gas and decadence my companion.
tune in your police-radios and listen to the sound.
of molotov dreams set alight.
with peepshows, slut-machines, and lucky dames.
velvet dreams and lovestains all around.
put on your make-up and join us in death.
days are numbered in my calendar.
and x for every y.
a u for everyone i've loved on this manic ride.
and all the fortunetellers could never predict how this ends.
put on your corpsepaint and join us in death.
i'll drive this wornout veichle of flesh & bones.
through red lights and dark streets.
with alcohol my gas and decadence my companion.
tune in your police-radios and listen to the sound.
of molotov dreams set alight.
fredag 1 april 2011
it's one of those days when you don't know who the real you is anymore
SLOWER
It's been so long since I've been by myself
And I need this more than you will ever know
People like you and me never felt the breeze
People like you and me will never know the easy way
I scream into the wind and laugh
As the words slap me in hte face
I would gladly trade a lifetime of convenience
For and honest day or two
It's just not the same when you're staring
Into a perfect golden sunset
And thinking about how you sold your soul
To send the rain away
It's been so long since I've stood on my two feet
I'd really rather lay here and pretend
But people like you and me never get that peace
It comes from denying that everything is so screwed up
It's so screwed up
I stand on a building and throw up my arms to the sky
I swallow my pride and admit
That it's not always best to understand the reason why
It's just not the same when you wake up in the morning
With a smile on your face
When you know you lied yourself to sleep to make it better
To make it better
It's been so long since I've been by myself
And I need this more than you will ever know
People like you and me never felt the breeze
People like you and me will never know the easy way
I scream into the wind and laugh
As the words slap me in hte face
I would gladly trade a lifetime of convenience
For and honest day or two
It's just not the same when you're staring
Into a perfect golden sunset
And thinking about how you sold your soul
To send the rain away
It's been so long since I've stood on my two feet
I'd really rather lay here and pretend
But people like you and me never get that peace
It comes from denying that everything is so screwed up
It's so screwed up
I stand on a building and throw up my arms to the sky
I swallow my pride and admit
That it's not always best to understand the reason why
It's just not the same when you wake up in the morning
With a smile on your face
When you know you lied yourself to sleep to make it better
To make it better
onsdag 30 mars 2011
eldorado | amo te
don't try to fix what we should break before it breaks us.
jag vill spika igen den här kistan.
så att jag kan klösa sönder mina naglar från insidan.
och skrika så högt jag kan utan att någon hör.
det finns ingen i den här världen som känner mig.
men det finns ett fåtal som kan se rakt genom mig.
så jag gömmer mig.
stänger av.
och jag är en mästare på att stänga av.
zap.
ingen där.
jag vill göra det här hålet djupare.
gräva mig längre ner än botten.
bara för att se om jag når någon slags dörr till ett himmelrike ett trappa ner.
där lever inga människor.
där andas man inte luft.
där finns kngenting som inte redan har gått sönder.
inga händer värda att hålla.
jag vill gömma mig där tills atomkrigen tar slut på oss alla.
och då kan vi dansa runt elden tillsammans.
och grilla korv eller marshmallows.
dö dö dö dö dö dö död död död död död.
jag vill spika igen den här kistan.
så att jag kan klösa sönder mina naglar från insidan.
och skrika så högt jag kan utan att någon hör.
det finns ingen i den här världen som känner mig.
men det finns ett fåtal som kan se rakt genom mig.
så jag gömmer mig.
stänger av.
och jag är en mästare på att stänga av.
zap.
ingen där.
jag vill göra det här hålet djupare.
gräva mig längre ner än botten.
bara för att se om jag når någon slags dörr till ett himmelrike ett trappa ner.
där lever inga människor.
där andas man inte luft.
där finns kngenting som inte redan har gått sönder.
inga händer värda att hålla.
jag vill gömma mig där tills atomkrigen tar slut på oss alla.
och då kan vi dansa runt elden tillsammans.
och grilla korv eller marshmallows.
dö dö dö dö dö dö död död död död död.
i wish it all would just wither and die
no redemption for us sinners
this is the last you'll ever see
it will echo and chime inifintely
the rapture's coming definitely
and you and i will be around indefinitely
it's gonna get colder and colder
as you grow older and older
it's gonna get harder and harder
as you grow older and bitter
sunny days in your chambers of love
i wouldn't know where to begin
lit a fuse and watch it die
there's nothing to believe and i believe that's true
no sun could melt the ice around here
please leave me as i was, just add some bruises
it's gonna get colder and colder
as you grow older and older
it's gonna get harder and harder
as you grow older and bitter
no redemption for us sinners
this is the last you'll ever see
it will echo and chime inifintely
the rapture's coming definitely
and you and i will be around indefinitely
it's gonna get colder and colder
as you grow older and older
it's gonna get harder and harder
as you grow older and bitter
sunny days in your chambers of love
i wouldn't know where to begin
lit a fuse and watch it die
there's nothing to believe and i believe that's true
no sun could melt the ice around here
please leave me as i was, just add some bruises
it's gonna get colder and colder
as you grow older and older
it's gonna get harder and harder
as you grow older and bitter
tisdag 29 mars 2011
safety belts on, confessions ahead | casket daydreams, heavenly nightmares.
har inte mycket att säga.
kan bara inte sova.
och stressar upp mig för att jag måste gå upp klockan åtta.
och är så grymt förbannad på att itunes fuckat upp alla mina torrents så att jag kommer bli avstängd från min tracker.
datorer och jag, vi lyckas alltid hamna i trubbel.
lever återigen med en klump i magen på grund av min ekonomi kontra framtidsutsikt kontra begär kontra livsglädje kontra dödslängtan.
en människa föds in i livet och kämpar med att försöka lära sig att älska sig själv men inser senare att det är förgäves.
jag måste få ha min självömkan, utan den så vore jag inte längre jag.
jag har liksom ingen aning om hur man lever utan tragedier.
men jag har svårt att se hur jag ska formas till en normal individ med normala begär och normala tankar om hur allt ska vara.
åh, självhatet. hatet till allt. missförstå mig rätt när jag säger att jag inte vill leva.
jag är bara inte beredd att göra allt som krävs för att man ska må bra, det är för stora steg.
i mitt pojkrum där jag bor så är det stökigt, det är oorganiserat, på mitt bankkonto finns inte en spänn sparat, i bokhyllan står det böcker som inte hjälper mig ett dyft förutom att förlänga känslan av verklighetsflykt.
jag kan slösa bort en hel dag på att inte göra någonting för jag har ingen aning om vad jag skulle göra.
jag sätter upp affischer med band på väggarna för att dom är mina idoler och jag sjunger med och låtsas att jag är dom och jag knyter min hand och blundar och låtsas att jag håller i en mick.
under sängen samlar en massa skräp damm men jag kan inte slänga skiten för jag kanske behöver det nån dag fastän jag vet att jag inte kommer göra det.
jag är inte tjugoåtta år, det har blivit fel någonstans.
jag borde fortfarande gå i sjuan och lära mig saker, och kanske börja gymnasiet och faktiskt ha en liten plan, en vision om hur jag kanske skulle vilja leva mitt liv. men nej, jag fortsätter springa, krypa, hanka mig fram. undviker att ta ansvar för någonting, bränner pengar och bränner känslor och krossar hjärtan och fastnar och sviker och förlåter och gråter och slår mig själv våldsamt hårt och misshandlar min kropp med allt vad jag förmår för att jag inte kan acceptera vem jag är. hur ska jag då någonsin kunna begära att någon ska acceptera mig?
allt är så enkelt. men ambitioner, det har jag inga.
slit och släng mig.
bryt mig mot en våg.
kasta mig i havet så jag kanske också blir ett fossil som någon hittar i framtiden och kan visa upp på museum som den ynkliga förloraren.
"en hopplös ung man, fast i dekadensens och det ohyggliga nihilistiska cyniska ekorrhjulet."
här ser ni hur det kan gå om ni inte gör rätt val i livet, barn. eller gör något val alls.
ni vill inte bli en självupptagen idiot som bara drömmer på dagarna och inte sover på nätterna.
ni vill inte bli älskade för ni kan inte ta det till er.
för ni är för upptagna med att hata er själva.
ni kommer att brinna upp, explodera i juni-solen, tyna bort förbittrade och ensamma och obotligt mentalsjuka, och ni kommer antagligen dö trettio år för sent för att det ska finnas en enda person kvar i er närhet som möjligtvis skulle bry sig om det, eller ens känna igen namnet i dödsannonsen. och det bara för att ni är precis lika livrädda för att dö som ni är dödsrädda för att leva så att ni inte ens kan ta saken i egna händer.
jag spenderar så mycket tid att tänka på hur icke-ljus framtiden ser ut, att jag inte ens orkar se hur mörk nutiden är eller inte behöver vara.
en dag ska jag sitta på ett flygplan bort från allt som har smittat mig och som fått mig att rosta sönder.
jag måste bara göra det som är så självklart och så enkelt; kicka depressionen, göra förändringen (whatever that means), börja leva, vilja andas, våga drömma.
hahaha.
ni förstår väl att allting bara är ironi?
nu är jag avskriven, avtrubbad, tom.
har jag tur så får jag sova snart, så att jag får vakna snart, så att jag senare kan få sova igen så att jag pallar med att vakna igen.
jag borde verkligen lägga ner den här förbannade skrivarverksamheten, då jag inser att den inte längre skänker mig ro eller trygghet. orden jag skriver lämnar mig förundrad, förfärad och besviken. natt.
kan bara inte sova.
och stressar upp mig för att jag måste gå upp klockan åtta.
och är så grymt förbannad på att itunes fuckat upp alla mina torrents så att jag kommer bli avstängd från min tracker.
datorer och jag, vi lyckas alltid hamna i trubbel.
lever återigen med en klump i magen på grund av min ekonomi kontra framtidsutsikt kontra begär kontra livsglädje kontra dödslängtan.
en människa föds in i livet och kämpar med att försöka lära sig att älska sig själv men inser senare att det är förgäves.
jag måste få ha min självömkan, utan den så vore jag inte längre jag.
jag har liksom ingen aning om hur man lever utan tragedier.
men jag har svårt att se hur jag ska formas till en normal individ med normala begär och normala tankar om hur allt ska vara.
åh, självhatet. hatet till allt. missförstå mig rätt när jag säger att jag inte vill leva.
jag är bara inte beredd att göra allt som krävs för att man ska må bra, det är för stora steg.
i mitt pojkrum där jag bor så är det stökigt, det är oorganiserat, på mitt bankkonto finns inte en spänn sparat, i bokhyllan står det böcker som inte hjälper mig ett dyft förutom att förlänga känslan av verklighetsflykt.
jag kan slösa bort en hel dag på att inte göra någonting för jag har ingen aning om vad jag skulle göra.
jag sätter upp affischer med band på väggarna för att dom är mina idoler och jag sjunger med och låtsas att jag är dom och jag knyter min hand och blundar och låtsas att jag håller i en mick.
under sängen samlar en massa skräp damm men jag kan inte slänga skiten för jag kanske behöver det nån dag fastän jag vet att jag inte kommer göra det.
jag är inte tjugoåtta år, det har blivit fel någonstans.
jag borde fortfarande gå i sjuan och lära mig saker, och kanske börja gymnasiet och faktiskt ha en liten plan, en vision om hur jag kanske skulle vilja leva mitt liv. men nej, jag fortsätter springa, krypa, hanka mig fram. undviker att ta ansvar för någonting, bränner pengar och bränner känslor och krossar hjärtan och fastnar och sviker och förlåter och gråter och slår mig själv våldsamt hårt och misshandlar min kropp med allt vad jag förmår för att jag inte kan acceptera vem jag är. hur ska jag då någonsin kunna begära att någon ska acceptera mig?
allt är så enkelt. men ambitioner, det har jag inga.
slit och släng mig.
bryt mig mot en våg.
kasta mig i havet så jag kanske också blir ett fossil som någon hittar i framtiden och kan visa upp på museum som den ynkliga förloraren.
"en hopplös ung man, fast i dekadensens och det ohyggliga nihilistiska cyniska ekorrhjulet."
här ser ni hur det kan gå om ni inte gör rätt val i livet, barn. eller gör något val alls.
ni vill inte bli en självupptagen idiot som bara drömmer på dagarna och inte sover på nätterna.
ni vill inte bli älskade för ni kan inte ta det till er.
för ni är för upptagna med att hata er själva.
ni kommer att brinna upp, explodera i juni-solen, tyna bort förbittrade och ensamma och obotligt mentalsjuka, och ni kommer antagligen dö trettio år för sent för att det ska finnas en enda person kvar i er närhet som möjligtvis skulle bry sig om det, eller ens känna igen namnet i dödsannonsen. och det bara för att ni är precis lika livrädda för att dö som ni är dödsrädda för att leva så att ni inte ens kan ta saken i egna händer.
jag spenderar så mycket tid att tänka på hur icke-ljus framtiden ser ut, att jag inte ens orkar se hur mörk nutiden är eller inte behöver vara.
en dag ska jag sitta på ett flygplan bort från allt som har smittat mig och som fått mig att rosta sönder.
jag måste bara göra det som är så självklart och så enkelt; kicka depressionen, göra förändringen (whatever that means), börja leva, vilja andas, våga drömma.
hahaha.
ni förstår väl att allting bara är ironi?
nu är jag avskriven, avtrubbad, tom.
har jag tur så får jag sova snart, så att jag får vakna snart, så att jag senare kan få sova igen så att jag pallar med att vakna igen.
jag borde verkligen lägga ner den här förbannade skrivarverksamheten, då jag inser att den inte längre skänker mig ro eller trygghet. orden jag skriver lämnar mig förundrad, förfärad och besviken. natt.
söndag 27 mars 2011
fredag 25 mars 2011
torsdag 24 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
- skriker åt gud.
"kapitel 13, vers 13.
allt det där var falskt.
lögnare."
jag vet, jag är förlorad i det eviga lidandets fashionabla svart hål.
jag är tillfreds med att klaga.
det är så mycket enklare än att fixa det som är fel.
men jag vet inte var man börjar reparera femton år av svårmod.
elchocker verkade användbart förr.
jag har inte gråtit på flera månader nu.
är det därför jag vill strypa min hund?
kanske borde lätta på trycket, explodera av tårar och hulka.
då kanske jag inte skulle vilja dyka ner i stångån med en klump cement runt midjan.
jag är ledsen men allting som kan verka så lätt är inte alltför lätt för mig.
och jag är ledsen för att jag är ledsen.
och jag skäms för den jag är.
och vem jag är.
eller inte är. har blivit.
jag är ingenting, har ingenting, kan inte ge någonting.
fast jag är bättre än så.
men jag kan inte ta till mig av fina ord.
allt rinner av.
för hatet gentemot mig själv är för stort.
jag fyller tjugonio i år och jag kan fortfarande inte stå på mina egna ben.
(orkar inte ens med mig själv tillräckligt mycket för att ens avsluta det här jävla dravlet av självömkan ikväll, det kanske är ett gott tecken?)
"kapitel 13, vers 13.
allt det där var falskt.
lögnare."
jag vet, jag är förlorad i det eviga lidandets fashionabla svart hål.
jag är tillfreds med att klaga.
det är så mycket enklare än att fixa det som är fel.
men jag vet inte var man börjar reparera femton år av svårmod.
elchocker verkade användbart förr.
jag har inte gråtit på flera månader nu.
är det därför jag vill strypa min hund?
kanske borde lätta på trycket, explodera av tårar och hulka.
då kanske jag inte skulle vilja dyka ner i stångån med en klump cement runt midjan.
jag är ledsen men allting som kan verka så lätt är inte alltför lätt för mig.
och jag är ledsen för att jag är ledsen.
och jag skäms för den jag är.
och vem jag är.
eller inte är. har blivit.
jag är ingenting, har ingenting, kan inte ge någonting.
fast jag är bättre än så.
men jag kan inte ta till mig av fina ord.
allt rinner av.
för hatet gentemot mig själv är för stort.
jag fyller tjugonio i år och jag kan fortfarande inte stå på mina egna ben.
(orkar inte ens med mig själv tillräckligt mycket för att ens avsluta det här jävla dravlet av självömkan ikväll, det kanske är ett gott tecken?)
söndag 20 mars 2011
barndomen och tonåren försvann så fort.
det tyckte man så klart inte då.
men jag är rädd för att bli gammal.
så jag ser tillbaka på min första kyss.
minns när jag fick min första skateboard.
minns när jag cyklade linghem runt på min bmx.
jag minns dagar spenderade i en sandlåda, grävandes så djupt det bara gick.
hoppa från gungor.
plocka blommor till mamma.
ändlösa sommarlov.
serietidningar och lego.
jag minns simlektioner.
ändlösa sommarnätter i lambohov på en bräda rullandes i natten och morgonljuset.
och jag minns all skit där i mellan.
vakna.
väx upp.
lev.
sparka dig själv i röven och inse att drömmar är bara drömmar och att allt annat är falskt.
ett spel du inte vinner, en tävling där du inte är ämnad för någon topp 10 plats.
du är en liten obetydande människa bland alla andra och du ska leva tills du dör och när du går i pension ska du göra allt du sagt att du ska men du kommer inte göra det för du har inte ens råd att överleva och du är gammal och sjuk och lider av reumatism och minnet sviktar och alla du älskar eller har älskat kommer att dö eller har redan dött.
men en gång så var du faktiskt lycklig på riktigt.
det tyckte man så klart inte då.
men jag är rädd för att bli gammal.
så jag ser tillbaka på min första kyss.
minns när jag fick min första skateboard.
minns när jag cyklade linghem runt på min bmx.
jag minns dagar spenderade i en sandlåda, grävandes så djupt det bara gick.
hoppa från gungor.
plocka blommor till mamma.
ändlösa sommarlov.
serietidningar och lego.
jag minns simlektioner.
ändlösa sommarnätter i lambohov på en bräda rullandes i natten och morgonljuset.
och jag minns all skit där i mellan.
vakna.
väx upp.
lev.
sparka dig själv i röven och inse att drömmar är bara drömmar och att allt annat är falskt.
ett spel du inte vinner, en tävling där du inte är ämnad för någon topp 10 plats.
du är en liten obetydande människa bland alla andra och du ska leva tills du dör och när du går i pension ska du göra allt du sagt att du ska men du kommer inte göra det för du har inte ens råd att överleva och du är gammal och sjuk och lider av reumatism och minnet sviktar och alla du älskar eller har älskat kommer att dö eller har redan dött.
men en gång så var du faktiskt lycklig på riktigt.
loveage II
i need to feel like i belong.
but i just don't.
so flood me.
lucious lips.
desire.
lace.
the works.
i want out of this world and into yours.
but i will dive headfirst into the abyss again.
and i will taste defeat again.
and i will try to deny it again.
but i will cherish every second of the moments.
because after all it's all about moments.
creating memories for the hell of it.
connect the songs to the pictures in your head.
and it makes you travel in time.
and it won't make you feel any better.
but that's what you have to work with.
but i'd rather sing the sad songs and dance to the dark beats than have nothing at all.
after all, we're just passing by, sharing lips, tasting sin, packing bags, leaving homes, building dreams, wrecking lives, becoming husbands and wives with nothing in common except the will to have and to hold, but it won't.
and you know you're instantly doomed from the moment you get out of the womb to live among the eternally damned.
moments.
i want you in my moments.
to be the picture in my head when i hear that song.
i want you to scrape the love from the bottom of my black soul.
i just want to make you smile so you can make me smile.
but i just don't.
so flood me.
lucious lips.
desire.
lace.
the works.
i want out of this world and into yours.
but i will dive headfirst into the abyss again.
and i will taste defeat again.
and i will try to deny it again.
but i will cherish every second of the moments.
because after all it's all about moments.
creating memories for the hell of it.
connect the songs to the pictures in your head.
and it makes you travel in time.
and it won't make you feel any better.
but that's what you have to work with.
but i'd rather sing the sad songs and dance to the dark beats than have nothing at all.
after all, we're just passing by, sharing lips, tasting sin, packing bags, leaving homes, building dreams, wrecking lives, becoming husbands and wives with nothing in common except the will to have and to hold, but it won't.
and you know you're instantly doomed from the moment you get out of the womb to live among the eternally damned.
moments.
i want you in my moments.
to be the picture in my head when i hear that song.
i want you to scrape the love from the bottom of my black soul.
i just want to make you smile so you can make me smile.
lördag 19 mars 2011
fredag 18 mars 2011
So happy I was invited
Give me a reason to get out of the city
See you inside watching swarms on TV
Livin' or dyin' in New York it means nothing to me
I gave my heart to the Army
The only sentimental thing I could think of
With cousins and colors and somewhere overseas
But it'll take a better war to kill a college man like me
I'm too tired to drive anyway, anyway right now
Do you care if I stayed?
You can put on your bathing suits
And I'll try to find somethin' on this thing that means nothin' enough
Losin' my breath
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
This pricey stuff makes me dizzy
I guess I've always been a delicate man
Takes me a day to remember a day
I didn't mean to let it get so far out of hand
I was a comfortable kid
But I don't think about it much anymore
Lay me on the table, put flowers in my mouth
And we can say that we invented a summer lovin' torture party
I'm too tired to drive anyway, anyway right now
Do you care if I stayed?
You can put on your bathing suits
And I'll try to find something on this thing that means nothin' enough
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
Losin' my breath
Give me a reason to get out of the city
See you inside watching swarms on TV
Livin' or dyin' in New York it means nothing to me
I gave my heart to the Army
The only sentimental thing I could think of
With cousins and colors and somewhere overseas
But it'll take a better war to kill a college man like me
I'm too tired to drive anyway, anyway right now
Do you care if I stayed?
You can put on your bathing suits
And I'll try to find somethin' on this thing that means nothin' enough
Losin' my breath
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
This pricey stuff makes me dizzy
I guess I've always been a delicate man
Takes me a day to remember a day
I didn't mean to let it get so far out of hand
I was a comfortable kid
But I don't think about it much anymore
Lay me on the table, put flowers in my mouth
And we can say that we invented a summer lovin' torture party
I'm too tired to drive anyway, anyway right now
Do you care if I stayed?
You can put on your bathing suits
And I'll try to find something on this thing that means nothin' enough
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
You and your sister live in a Lemonworld, I want to sit in and die
You and your sister live in a Lemonworld
Losin' my breath
drömsyn
idag vill jag inte ens se ut genom fönstret.
grå himmel som sticker i ögonen som cementen i skäggetorps centrum.
jag ska lägga i badet strax och leka med plastankan eller kanske dränka den och jag ska lyssna på the xx och sen kanske jag till och med ska läsa lite innan jag ska gå ut med elvis.
han har ätit upp rätt så mycket av snön på balkongen idag, så det var nice.
synd att jag inte kommer palla någon långis-promenix ikväll, måste försöka vara i form för att jobba.
jag missar coliseum ikväll.
det suger.
men jag åt lunch med mor på stan idag och det var nice.
jag måste dra iväg någonstans.
är rädd för att turnen inte kommer att vara nog.
bahamas är nog fint.
fängelse för bankrån inte lika fint.
norge.
tjäna alla dom där pengarna som alla andra tjänar.
använda dom till att bli av med allt skit som står mig trehundra mil upp över öronen.
använda dom till att få livsinsikter och distans och sol och infantil glädje.
rymma iväg.
på dagen när ingen märker det.
packa en väska och inom loppet av fyra timmar sitta på ett flygplan på väg mot...paris?
enkel resa.
återvända kanske aldrig men kanske med ett kall.
en gnista.
trettio nya tatueringar och en minnesdagbok som räcker för resten av...året.
en hand att hålla i solnedgången över en lagun i västindien.
jag vill bara vara jag för resten av mitt liv.
inga skådespel.
inga demoner.
inget vakum.
uppskatta solen för att den väcker mig på morgonen och välkomna natten för att den söver mig på nätterna och jag faktiskt sover och andas och drömmer och känner och vill och kan och finns och är till fullo faktiskt en levande, underbar, vacker ung man som ingen annan.
det borde vara mycket enklare än det är.
grå himmel som sticker i ögonen som cementen i skäggetorps centrum.
jag ska lägga i badet strax och leka med plastankan eller kanske dränka den och jag ska lyssna på the xx och sen kanske jag till och med ska läsa lite innan jag ska gå ut med elvis.
han har ätit upp rätt så mycket av snön på balkongen idag, så det var nice.
synd att jag inte kommer palla någon långis-promenix ikväll, måste försöka vara i form för att jobba.
jag missar coliseum ikväll.
det suger.
men jag åt lunch med mor på stan idag och det var nice.
jag måste dra iväg någonstans.
är rädd för att turnen inte kommer att vara nog.
bahamas är nog fint.
fängelse för bankrån inte lika fint.
norge.
tjäna alla dom där pengarna som alla andra tjänar.
använda dom till att bli av med allt skit som står mig trehundra mil upp över öronen.
använda dom till att få livsinsikter och distans och sol och infantil glädje.
rymma iväg.
på dagen när ingen märker det.
packa en väska och inom loppet av fyra timmar sitta på ett flygplan på väg mot...paris?
enkel resa.
återvända kanske aldrig men kanske med ett kall.
en gnista.
trettio nya tatueringar och en minnesdagbok som räcker för resten av...året.
en hand att hålla i solnedgången över en lagun i västindien.
jag vill bara vara jag för resten av mitt liv.
inga skådespel.
inga demoner.
inget vakum.
uppskatta solen för att den väcker mig på morgonen och välkomna natten för att den söver mig på nätterna och jag faktiskt sover och andas och drömmer och känner och vill och kan och finns och är till fullo faktiskt en levande, underbar, vacker ung man som ingen annan.
det borde vara mycket enklare än det är.
mango.
cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies i want cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies gimme cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies goddammit cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies cookies that's it. cookie.
torsdag 17 mars 2011
ingångshål.
allt var väldigt oskyldigt.
vi kysstes under trädet i det sista ljuset av vårsolen som slog igenom grenarna.
det var som en film från femtiotalet.
det fanns ingenting annat i hela världen än just den stunden som just då var hela vår värld.
det var som marken skakade under våra fötter.
vi glödde och smälte det som lyckats undkomma solen.
folk såg inte oss för vi var inte där.
vi var här.
det var så länge sen nu att jag knappt kan minnas hur ditt hår doftade på morgonen efter att vi inte hade sovit.
om fåglarna hade haft intresse av att titta in genom fönstret på oss hade dom sett det vackraste dom någonsin sett.
jag minns inte när vi förlorade oss men jag minns hur ingenting runtomkring spelade någon roll.
hur dina ögon glänste i mörkret när vi åkte snabbt på vägarna utanför staden.
skyskrapor i horisonten påminde om närheten till allt som vi inte stod för.
sovandes som barn i famnen på varandra.
när världen gick under så var det dig jag såg och du fångade mig och nu lever vi i grottor under havet och speglar oss i rymdens ljus från himlen tusen meter ovanför oss.
haha.
vi kysstes under trädet i det sista ljuset av vårsolen som slog igenom grenarna.
det var som en film från femtiotalet.
det fanns ingenting annat i hela världen än just den stunden som just då var hela vår värld.
det var som marken skakade under våra fötter.
vi glödde och smälte det som lyckats undkomma solen.
folk såg inte oss för vi var inte där.
vi var här.
det var så länge sen nu att jag knappt kan minnas hur ditt hår doftade på morgonen efter att vi inte hade sovit.
om fåglarna hade haft intresse av att titta in genom fönstret på oss hade dom sett det vackraste dom någonsin sett.
jag minns inte när vi förlorade oss men jag minns hur ingenting runtomkring spelade någon roll.
hur dina ögon glänste i mörkret när vi åkte snabbt på vägarna utanför staden.
skyskrapor i horisonten påminde om närheten till allt som vi inte stod för.
sovandes som barn i famnen på varandra.
när världen gick under så var det dig jag såg och du fångade mig och nu lever vi i grottor under havet och speglar oss i rymdens ljus från himlen tusen meter ovanför oss.
haha.
tisdag 15 mars 2011
lower your eyelids to die with the sun.
elvis fick leka ordentligt med 3 hundar på stångebro idag.
kändes skönt att se honom busa för fullt, och sen bli så trött att han knappt orkade gå hem.
jag har ont i halsen.
trött.
oberusad av allt.
solen värmde mig nästan idag.
kändes skönt att se honom busa för fullt, och sen bli så trött att han knappt orkade gå hem.
jag har ont i halsen.
trött.
oberusad av allt.
solen värmde mig nästan idag.
oförändrad och oberörd // haha.
jag önskar att jag bara kunde sucka, skaka på huvudet och så var det med det.
jag äter grymt dåligt nu för tiden.
kommer på mig själv när klockan är nio på kvällen att jag bara ätit en gång.
aptit är inte längre en del av mig.
bara vissa dagar.
den framtidsvision jag hade för en månad sen känns så extremt främmande idag.
jag har fallit tillbaka i rädslan.
tvivlen.
och som vanligt vill jag bara sticka.
men livsfällan håller mig i schack.
banklån, hyra, avbetalningar, mat, skulder, hund,
bara en idiot skulle någonsin börjat tro att någonting någonsin skulle gå bra.
jag var en idiot.
nu är jag tillbaka på banan.
jag grubblar dagligen på orden som jag skriver i mitt huvud, filar på dom, ändrar, raderar, börjar om.
avslutar dom aldrig.
jag planerar, ritar upp, känner efter, reviderar.
kanske hittar jag vägen.
eller modet.
jag äter grymt dåligt nu för tiden.
kommer på mig själv när klockan är nio på kvällen att jag bara ätit en gång.
aptit är inte längre en del av mig.
bara vissa dagar.
den framtidsvision jag hade för en månad sen känns så extremt främmande idag.
jag har fallit tillbaka i rädslan.
tvivlen.
och som vanligt vill jag bara sticka.
men livsfällan håller mig i schack.
banklån, hyra, avbetalningar, mat, skulder, hund,
bara en idiot skulle någonsin börjat tro att någonting någonsin skulle gå bra.
jag var en idiot.
nu är jag tillbaka på banan.
jag grubblar dagligen på orden som jag skriver i mitt huvud, filar på dom, ändrar, raderar, börjar om.
avslutar dom aldrig.
jag planerar, ritar upp, känner efter, reviderar.
kanske hittar jag vägen.
eller modet.
måndag 14 mars 2011
red carpet days.
repentence.
no penance.
i'm really just trying not to breathe.
infinity.
use your fuse to light mine.
no penance.
i'm really just trying not to breathe.
infinity.
use your fuse to light mine.
slow loris
måndag igen.
idag var det söndag och jag gick utan strumpor i skorna.
och jag hörde fågelsång tidigt på morgonen.
"ruins of december"
i captured a moment
a brief split second before the dawn
clarity
i am the ender of things
the maker of destruction
hence, i sit and watch as my world crumbles
ruins of december
ruins of november
i fear tomorrow
the same thing i feared today
i was nothing to begin with
i'll leave with nothing
ruins of december
ruins of july
we just kept on holding hands 'cause it was all doomed anyway
idag var det söndag och jag gick utan strumpor i skorna.
och jag hörde fågelsång tidigt på morgonen.
"ruins of december"
i captured a moment
a brief split second before the dawn
clarity
i am the ender of things
the maker of destruction
hence, i sit and watch as my world crumbles
ruins of december
ruins of november
i fear tomorrow
the same thing i feared today
i was nothing to begin with
i'll leave with nothing
ruins of december
ruins of july
we just kept on holding hands 'cause it was all doomed anyway
lördag 12 mars 2011
LOVEAGE
post-drunk.
pre-sober.
post-sex.
pre-mature ejaculation.
you're lucky to have seen that there's really no beauty at all.
the scent of lust and despair.
cold sweat and sticky sheets.
let us drain the heat from the stars above.
bathe in heavenly light as if there was some kind of heaven at all.
i'll clean up the mess that we've made.
it will be ok.
babe, you know these days won't last.
post-life.
pre-death.
i am in your chambers of love, with love, to love.
now and always.
pre-sober.
post-sex.
pre-mature ejaculation.
you're lucky to have seen that there's really no beauty at all.
the scent of lust and despair.
cold sweat and sticky sheets.
let us drain the heat from the stars above.
bathe in heavenly light as if there was some kind of heaven at all.
i'll clean up the mess that we've made.
it will be ok.
babe, you know these days won't last.
post-life.
pre-death.
i am in your chambers of love, with love, to love.
now and always.
rimbaud och jag
jag och rimbaud tog en tur.
korkade upp, drack ur.
sällan möttes våra blickar.
men våra tankar var i synk.
lyckan kommer, lyckan går.
visdomsord från förr.
igår.
idag.
havet är oändligt, beständigt.
jag är oregelbunden, genuint genomskinlig.
förminskar mig själv till oigenkännlighet.
händerna på täcket och hjärtat ut och in.
rimbaud är förvanskad, sedan länge inte längre här.
jag sitter själv och tar mig för pannan.
vart är allting på väg?
korkade upp, drack ur.
sällan möttes våra blickar.
men våra tankar var i synk.
lyckan kommer, lyckan går.
visdomsord från förr.
igår.
idag.
havet är oändligt, beständigt.
jag är oregelbunden, genuint genomskinlig.
förminskar mig själv till oigenkännlighet.
händerna på täcket och hjärtat ut och in.
rimbaud är förvanskad, sedan länge inte längre här.
jag sitter själv och tar mig för pannan.
vart är allting på väg?
fredag 11 mars 2011
THEME FROM TOMORROWLAND
inget nytt under solen.
eller månen.
psykbryt på allt.
jag är inte här.
sjukanmäld för evigt.
för en åkomma som inte finns.
lev lev lev ditt liv.
jag letar efter sammanhang.
försöker förstå.
förstår ingenting.
jag kan inte tyda mig själv.
är inte mig själv.
allt jag är, är bara tröttsamt dravel, repeterande förbränning av smutsen som är jag.
sömnen är bara sömn.
finns ingen vilotid när hjärnan springer på för fullt dygnet runt.
fuck it.
jag kommer att ruttna bort här i staden som alla andra som andas och dör här.
jag skulle ruttna bort någon annanstans också.
allt är likadant för problemet är jag.
jag - mig = jackpot.
åh kärlek, slå ner mig igen.
åh livet, kör på mig igen.
kom igen, försätt mig i koma.
stäng av apparaterna, lägg en kudde över mitt huvud.
jag kommer inte att skrika.
tyst.
lägg av.
ta ut mig på vägarna, damma ner mig.
så kan jag damma av dom minnena senare.
det här är en fas.
fas 78 av sjuhundratusen till faser i livet som antagligen kommer vara lika dåliga dom.
gaaaah.
jag slår på mina fingrar som skriver orden från min sjuka hjärna som blir sjukare för varje dag som jag slår på den.
solen sken idag men jag såg den inte för mina solglasögon var så mörka för att dölja hur sjuka mina ögon såg ut efter gårdagens själs-mordförsök.
men själen dog inte då heller.
inget annat heller som inte redan var dött.
lev lev lev ditt liv.
lev lev lev för allt annat som inte längre gör det.
(ignorera allt jag skrivit, jag börjar om imorgon)
eller månen.
psykbryt på allt.
jag är inte här.
sjukanmäld för evigt.
för en åkomma som inte finns.
lev lev lev ditt liv.
jag letar efter sammanhang.
försöker förstå.
förstår ingenting.
jag kan inte tyda mig själv.
är inte mig själv.
allt jag är, är bara tröttsamt dravel, repeterande förbränning av smutsen som är jag.
sömnen är bara sömn.
finns ingen vilotid när hjärnan springer på för fullt dygnet runt.
fuck it.
jag kommer att ruttna bort här i staden som alla andra som andas och dör här.
jag skulle ruttna bort någon annanstans också.
allt är likadant för problemet är jag.
jag - mig = jackpot.
åh kärlek, slå ner mig igen.
åh livet, kör på mig igen.
kom igen, försätt mig i koma.
stäng av apparaterna, lägg en kudde över mitt huvud.
jag kommer inte att skrika.
tyst.
lägg av.
ta ut mig på vägarna, damma ner mig.
så kan jag damma av dom minnena senare.
det här är en fas.
fas 78 av sjuhundratusen till faser i livet som antagligen kommer vara lika dåliga dom.
gaaaah.
jag slår på mina fingrar som skriver orden från min sjuka hjärna som blir sjukare för varje dag som jag slår på den.
solen sken idag men jag såg den inte för mina solglasögon var så mörka för att dölja hur sjuka mina ögon såg ut efter gårdagens själs-mordförsök.
men själen dog inte då heller.
inget annat heller som inte redan var dött.
lev lev lev ditt liv.
lev lev lev för allt annat som inte längre gör det.
(ignorera allt jag skrivit, jag börjar om imorgon)
torsdag 10 mars 2011
fortune
can't say what keeps me here
dreaming on, dreaming on
i know i will drown again
but i shiver at the thought of your touch
wish i could say that you will be alright
wish you could say that'd you love to stay
but it ain't in the cards for us
you're not in the cards for me
and all my wishes in the well
never made me feel any closer to well
you know i'm a dark damned soul
but i'm alight with you
wish i could say that you will be alright
wish you could say that you'd want me to stay
but it ain't in the cards for us
i'll never be in the cards for you
consistency, a hand to hold when the night's too dark
barbiturates, a crutch to lean on in the absence of you
i lack common sense, just don't want to say
that we should stop this before it breaks us
wish i could say that it will be alright
wish you could say that you'd want us to push on
but it ain't in the cards for us
love will never be in the cards for us
dreaming on, dreaming on
i know i will drown again
but i shiver at the thought of your touch
wish i could say that you will be alright
wish you could say that'd you love to stay
but it ain't in the cards for us
you're not in the cards for me
and all my wishes in the well
never made me feel any closer to well
you know i'm a dark damned soul
but i'm alight with you
wish i could say that you will be alright
wish you could say that you'd want me to stay
but it ain't in the cards for us
i'll never be in the cards for you
consistency, a hand to hold when the night's too dark
barbiturates, a crutch to lean on in the absence of you
i lack common sense, just don't want to say
that we should stop this before it breaks us
wish i could say that it will be alright
wish you could say that you'd want us to push on
but it ain't in the cards for us
love will never be in the cards for us
börjar få kläm på runes låtarna.
ser fram emot att lämna den här staden och detta land och möta våren ute i europa, om så bara för 11 dagar.
ser fram emot skumma chips-smaker, autobahn, ömma fingrar, och svettiga kläder.
funderar på vad jag ska lägga in för musik i ipoden som man kan kommer vilja lyssna på.
hittills har jag bara detta:
cold cave - cherish the light years + love comes close
former ghosts - fleurs + new love
m83 - saturdays=youth
cursed - I, II, III
zola jesus - stridulum II
the naked & famous - passive me, agressive you
the national - allt
mineral - gloria/parking lot 7"
å andra sídan är ju det här iofs precis allt jag vill lyssna på. eller rättare sagt allt jag faktiskt lyssnar på.
funderar iofs på att sätta tänderna i mer OFWGKTA. eller annan hiphop.
kanske borde ge senaste håkan en chans till slut.
äh.
ser fram emot att lämna den här staden och detta land och möta våren ute i europa, om så bara för 11 dagar.
ser fram emot skumma chips-smaker, autobahn, ömma fingrar, och svettiga kläder.
funderar på vad jag ska lägga in för musik i ipoden som man kan kommer vilja lyssna på.
hittills har jag bara detta:
cold cave - cherish the light years + love comes close
former ghosts - fleurs + new love
m83 - saturdays=youth
cursed - I, II, III
zola jesus - stridulum II
the naked & famous - passive me, agressive you
the national - allt
mineral - gloria/parking lot 7"
å andra sídan är ju det här iofs precis allt jag vill lyssna på. eller rättare sagt allt jag faktiskt lyssnar på.
funderar iofs på att sätta tänderna i mer OFWGKTA. eller annan hiphop.
kanske borde ge senaste håkan en chans till slut.
äh.
onsdag 9 mars 2011
consistency | barbiturates
| we're handguns angel, waiting to explode |
|we are accidents, waiting to happen |
små punkter av ljus färdas genom livet.
för att nå små människor vid få ynka tillfällen.
det är de små punkterna som ska binda samman hela alltet till en helhet.
det är de små punkterna som man ska leva för.
bevara i sitt inre, plocka fram i stunder av mörker, och tala om när andra människor inte ser ljuset.
jag ser inte ljuset, jag ser inte mörket.
jag jonglerar med dessa små fragment av aska som jag har fångat i stormar som fört mig dit jag är idag.
jag jonglerar med dessa små fragment av aska som jag har fångat i stormar, i väntan på att nästa storm ska ta mig dit jag är en annan dag.
livet går vidare.
jag blir äldre.
hjärtat blir bara tyngre.
men jag gillar när solen skiner igenom alla hålen i min kropp, för då känns det som jag fyller något slags syfte, som om saker och ting faller på plats.
som om jag ler mot alla, och alla ler mot mig.
och alla människor mår bra av att le ibland.
för att sen kunna unna sig att kanske gråta en skvätt.
det går liksom hand i hand.
det känns som om jag har öppnat mina dörrar igen.
korsdrag.
--------
| new orleans |
our locked eyes and your shy glance away
the way your hand fits in mine
clutching your ring
the cold side of the bed
your perfume on my sheets
don't let these days stretch into weeks
a missed call
your missed voice
a missed chance at real happiness
candle light
a bottle of wine
my days are long
and my nights i don't remember
it's my fault
i fell in love in the first place
if you leave this city
take me with you
or don't look back
if you leave this city
take me with you
or don't look back
a box sled for two
summer night swims
look in my eyes and ask me what i'm thinking
i'll tell you it's you and only you
we are denying our hearts
and untouched lips
i have a plan
we'll leave here together
have that life we always dreamt of
wooden floors and chandeliers
and you can tell me i'm not dreaming
it's all my fault
i fell in love in the first place
it's all my fault
i fell in love in the first place
if you leave this city
take me with you
or don't look back
if you leave this city
take me with you
or don't look back
if you leave this city take me with you or don't look back
if you leave this city take me with you or don't look back
it's all my fault
i fell in love in the first place.
it's all my fault
i fell in love in the first place.
|we are accidents, waiting to happen |
små punkter av ljus färdas genom livet.
för att nå små människor vid få ynka tillfällen.
det är de små punkterna som ska binda samman hela alltet till en helhet.
det är de små punkterna som man ska leva för.
bevara i sitt inre, plocka fram i stunder av mörker, och tala om när andra människor inte ser ljuset.
jag ser inte ljuset, jag ser inte mörket.
jag jonglerar med dessa små fragment av aska som jag har fångat i stormar som fört mig dit jag är idag.
jag jonglerar med dessa små fragment av aska som jag har fångat i stormar, i väntan på att nästa storm ska ta mig dit jag är en annan dag.
livet går vidare.
jag blir äldre.
hjärtat blir bara tyngre.
men jag gillar när solen skiner igenom alla hålen i min kropp, för då känns det som jag fyller något slags syfte, som om saker och ting faller på plats.
som om jag ler mot alla, och alla ler mot mig.
och alla människor mår bra av att le ibland.
för att sen kunna unna sig att kanske gråta en skvätt.
det går liksom hand i hand.
det känns som om jag har öppnat mina dörrar igen.
korsdrag.
--------
| new orleans |
our locked eyes and your shy glance away
the way your hand fits in mine
clutching your ring
the cold side of the bed
your perfume on my sheets
don't let these days stretch into weeks
a missed call
your missed voice
a missed chance at real happiness
candle light
a bottle of wine
my days are long
and my nights i don't remember
it's my fault
i fell in love in the first place
if you leave this city
take me with you
or don't look back
if you leave this city
take me with you
or don't look back
a box sled for two
summer night swims
look in my eyes and ask me what i'm thinking
i'll tell you it's you and only you
we are denying our hearts
and untouched lips
i have a plan
we'll leave here together
have that life we always dreamt of
wooden floors and chandeliers
and you can tell me i'm not dreaming
it's all my fault
i fell in love in the first place
it's all my fault
i fell in love in the first place
if you leave this city
take me with you
or don't look back
if you leave this city
take me with you
or don't look back
if you leave this city take me with you or don't look back
if you leave this city take me with you or don't look back
it's all my fault
i fell in love in the first place.
it's all my fault
i fell in love in the first place.
wednesday | i don't know what it is
tänkte länka en video idag.
har inte så mycket mer att säga.
elvis kommer hem snart, saknar min fluffboll.
hoppas att han gillar den nya leksaken jag köpt.
är sjukt trött.
kommer bli en lång vecka.
men det är ok.
den förra var rätt så kort.
jag har ju ingen koll på hiphop.
men det här var bra tyckte jag.
har inte så mycket mer att säga.
elvis kommer hem snart, saknar min fluffboll.
hoppas att han gillar den nya leksaken jag köpt.
är sjukt trött.
kommer bli en lång vecka.
men det är ok.
den förra var rätt så kort.
jag har ju ingen koll på hiphop.
men det här var bra tyckte jag.
måndag 7 mars 2011
insikter
ljuset.
the saddest songs make sense to me.
archers of loaf.
mineral.
världen.
jag.
go figure.
the saddest songs make sense to me.
archers of loaf.
mineral.
världen.
jag.
go figure.
| dikt | mars | framtiden är här |
avskärmad framför skärmen.
isolerad bakom dörren.
jag tänker inte fortsätta så här.
är trött på mörkret.
trött på vetenskapen.
du önskar att jag var här.
sabbatsår från verkligheten.
är det studier?
jag önskar att jag kunde mer.
världen har förändrats.
och jag såg bara på.
jag har ingen talan att föra.
jag tänker inte fortsätta så här.
jag är värd mer.
du är värd mer.
| update I |
notebookad.
| update II |
( j a g ä r i n t e , k a n i n t e , f å r i n t e , v i l l i n t e ,
v a r a i n t e t . )
isolerad bakom dörren.
jag tänker inte fortsätta så här.
är trött på mörkret.
trött på vetenskapen.
du önskar att jag var här.
sabbatsår från verkligheten.
är det studier?
jag önskar att jag kunde mer.
världen har förändrats.
och jag såg bara på.
jag har ingen talan att föra.
jag tänker inte fortsätta så här.
jag är värd mer.
du är värd mer.
| update I |
notebookad.
| update II |
( j a g ä r i n t e , k a n i n t e , f å r i n t e , v i l l i n t e ,
v a r a i n t e t . )
lördag 5 mars 2011
to the heavens.
vanish into the night.
run for your life.
remembering how we felt when we felt anything at all.
how hands and fingers touch.
how different worlds collide.
how we fall in love with the sounds of crushing love.
there is nothing above that will save us from below.
we breathe, not air, but dust.
collapse, baby, relapse.
release whatever's left to ventilate.
i won't judge you, no one could.
there are no hummingbirds on this adress.
black magic rules the block, and i owe too much.
yardsale of the soul.
we are lovers and fighters of gutless desperation.
how some of us still live under the sun is beyond me.
my friend in the mirror begs me to stop.
to see, to be.
i ain't saying much, content with staring back.
once, maybe twice, we shared the same ideas.
it's all different now.
i've got 35 inches of solitude at night.
in the daylight, i have a whole world.
just save this for a perfect day.
when you feel the floor shaking beneath your feet.
it was only me, slamming the doors.
to the heavens below.
run for your life.
remembering how we felt when we felt anything at all.
how hands and fingers touch.
how different worlds collide.
how we fall in love with the sounds of crushing love.
there is nothing above that will save us from below.
we breathe, not air, but dust.
collapse, baby, relapse.
release whatever's left to ventilate.
i won't judge you, no one could.
there are no hummingbirds on this adress.
black magic rules the block, and i owe too much.
yardsale of the soul.
we are lovers and fighters of gutless desperation.
how some of us still live under the sun is beyond me.
my friend in the mirror begs me to stop.
to see, to be.
i ain't saying much, content with staring back.
once, maybe twice, we shared the same ideas.
it's all different now.
i've got 35 inches of solitude at night.
in the daylight, i have a whole world.
just save this for a perfect day.
when you feel the floor shaking beneath your feet.
it was only me, slamming the doors.
to the heavens below.
fredag 4 mars 2011
a season in hell
autumns kiss, winters edge, i'm spring diseased.
just you & i, in summer relief.
the clocks stopped and i woke up in hell
it's fascinating how much it resembles heaven
make me feel vulnerable again.
so amazingly pathetic, so awkwardly amazing.
love, did you even try?
death, do you wanna have a go?
i just can't figure this out
this is closure.
a definite end to an infinite problem.
oh, oh.
i don't ever worry when people say things will be alright.
i'm certain they won't.
bricks are falling from the sky.
i'm just waiting to get hit.
i'm a sweet sweet sensation.
soaked in death.
just don't throw a match.
i don't know if i'm ready to burn just yet.
there was never any optimism to be found.
it was merely second thoughts and doubts disguised.
i just need to sleep this off.
for a long, long time.
just you & i, in summer relief.
the clocks stopped and i woke up in hell
it's fascinating how much it resembles heaven
make me feel vulnerable again.
so amazingly pathetic, so awkwardly amazing.
love, did you even try?
death, do you wanna have a go?
i just can't figure this out
this is closure.
a definite end to an infinite problem.
oh, oh.
i don't ever worry when people say things will be alright.
i'm certain they won't.
bricks are falling from the sky.
i'm just waiting to get hit.
i'm a sweet sweet sensation.
soaked in death.
just don't throw a match.
i don't know if i'm ready to burn just yet.
there was never any optimism to be found.
it was merely second thoughts and doubts disguised.
i just need to sleep this off.
for a long, long time.
torsdag 3 mars 2011
black fax
it's all in the headaches
the remnants of a past once ventured
i drank from the bottle labeled future
ah, such poisonous love it was
don't know what was, or what came
feels like yesterday
deacades, and now, so out of time
you never knew how to look at me straight
i'm a wishbone short
crippled heart
bareback soul
i know why
i'm in pain when i try to sleep at night
don't you worry, it'll be alright
i'll hide it in the headaches
in the remnants of the you's and we's
youth and weedsssssssssssss
the remnants of a past once ventured
i drank from the bottle labeled future
ah, such poisonous love it was
don't know what was, or what came
feels like yesterday
deacades, and now, so out of time
you never knew how to look at me straight
i'm a wishbone short
crippled heart
bareback soul
i know why
i'm in pain when i try to sleep at night
don't you worry, it'll be alright
i'll hide it in the headaches
in the remnants of the you's and we's
youth and weedsssssssssssss
onsdag 2 mars 2011
it was just a brief moment in time
I QUIT, I QUIT, I QUIT.
(den kärvänlige herr murphy har lett åt mig hela dagen. skavsåren i själen har blivit till öppna sår. ventilen som jag försökt öppnat har kärvat länge men idag sprack hela skiten. jag känner mig så liten, för liten, för att vara här där jag är. jag är en albatross utan andra skepp att sänka än det jag sitter på. besvikelsen över att behöva vara här är för stor. det finns inget sammanhang, inga begrepp att reda ut. inga kläder att laga. ingen mat som man vill äta. jag är en beprövad metod som inte fungerar trots att reklamen säger att den ska det. jag är den sanna kärleken som inte finns. ge mig öppet hav, ge mig katapulten som tar mig härifrån till en annan plats där jag också kommer att förgås och gå sönder. jag trodde för en stund faktiskt att det någonstans fanns en litet uns av shangri-la inom mig, en liten nerv som ryckte, en liten liten liten liten luftbubbla under det stora svarta täcket som är allt som är jag. men man kan inte bli bortglömd, man kan inte försvinna. allting slår i o t a k t med allting annat. jag vet varför jag får bröstsmärtor när jag ska sova. jag vet varför jag får näsblod. jag vet varför mina tänder faller sönder. jag vet varför jag går omkring med bilder av kistlock i hjärnan. jag vet varför allting är som det är, och just därför så är allting som det ska. allting har fallit på sin rätta plats. hela havet stormar, och det finns en stol för lite, men det är helt ok. jag vill inte ha den ändå.)
(den kärvänlige herr murphy har lett åt mig hela dagen. skavsåren i själen har blivit till öppna sår. ventilen som jag försökt öppnat har kärvat länge men idag sprack hela skiten. jag känner mig så liten, för liten, för att vara här där jag är. jag är en albatross utan andra skepp att sänka än det jag sitter på. besvikelsen över att behöva vara här är för stor. det finns inget sammanhang, inga begrepp att reda ut. inga kläder att laga. ingen mat som man vill äta. jag är en beprövad metod som inte fungerar trots att reklamen säger att den ska det. jag är den sanna kärleken som inte finns. ge mig öppet hav, ge mig katapulten som tar mig härifrån till en annan plats där jag också kommer att förgås och gå sönder. jag trodde för en stund faktiskt att det någonstans fanns en litet uns av shangri-la inom mig, en liten nerv som ryckte, en liten liten liten liten luftbubbla under det stora svarta täcket som är allt som är jag. men man kan inte bli bortglömd, man kan inte försvinna. allting slår i o t a k t med allting annat. jag vet varför jag får bröstsmärtor när jag ska sova. jag vet varför jag får näsblod. jag vet varför mina tänder faller sönder. jag vet varför jag går omkring med bilder av kistlock i hjärnan. jag vet varför allting är som det är, och just därför så är allting som det ska. allting har fallit på sin rätta plats. hela havet stormar, och det finns en stol för lite, men det är helt ok. jag vill inte ha den ändå.)
måndag 28 februari 2011
klåparen
jag är bara jag.
inget mer.
jag kan bara vara den jag är.
ingen stor man, ingen viktigare person än någon annan, ingen bättre människa.
det skal som du ser, det är jag.
jag kan le.
jag kan vara snäll.
jag kan falla i bitar.
jag kan sluta andas.
jag är bara jag.
så jag undrar vem du tror att du såg som jag sen inte var?
inget mer.
jag kan bara vara den jag är.
ingen stor man, ingen viktigare person än någon annan, ingen bättre människa.
det skal som du ser, det är jag.
jag kan le.
jag kan vara snäll.
jag kan falla i bitar.
jag kan sluta andas.
jag är bara jag.
så jag undrar vem du tror att du såg som jag sen inte var?
söndag 27 februari 2011
syntax error
jag
är
så
rädd
för
att
leva
att
min
hjärna
sliter
mig
i
stycken
och
jag
vet
inte
om
jag
har
någon
lust
att
ens
försöka
orka
ta
mig
upp
ur
sängen
en
dag
till
när
det
egentligen
inte
finns
ett
enda
jävla
skäl
.
är
så
rädd
för
att
leva
att
min
hjärna
sliter
mig
i
stycken
och
jag
vet
inte
om
jag
har
någon
lust
att
ens
försöka
orka
ta
mig
upp
ur
sängen
en
dag
till
när
det
egentligen
inte
finns
ett
enda
jävla
skäl
.
lördag 26 februari 2011
starring into the void
lifeguards in the alleys
are out to get me
i'm still carrying this bagage around
you know it's wearing me out
i think this time i'll just
let it all disintegrate
i'm just passing through anyway
always
you know i never meant to stay
i fell asleep at the wheels of fortune again
i woke up beneath the heels of torture again
--
how to, not to, make it, make up, shake it, fake it, feel it, kill it, take it, leave it, turn to, fall in, not me, you, we, done it, over it, sick of, tried to, give up, outlast, adapt, fall out, fail, love, live, die.
i am the man in my dreams who tells me to stop breathing entirely. infinitely.
just remember to forget, i was even here.
lifeguards in the alleys
are out to get me
i'm still carrying this bagage around
you know it's wearing me out
i think this time i'll just
let it all disintegrate
i'm just passing through anyway
always
you know i never meant to stay
i fell asleep at the wheels of fortune again
i woke up beneath the heels of torture again
--
how to, not to, make it, make up, shake it, fake it, feel it, kill it, take it, leave it, turn to, fall in, not me, you, we, done it, over it, sick of, tried to, give up, outlast, adapt, fall out, fail, love, live, die.
i am the man in my dreams who tells me to stop breathing entirely. infinitely.
just remember to forget, i was even here.
fredag 25 februari 2011
DE LYCKSÖKANDE pt V - sovstäder, dagmardrömmar, hopplösheten och repareringskostnader.
jag och konstantin satt i en öppen bil på väg genom usa. den amerikanska drömmen för två europeer som bara sett hur den borde vara i feta hollywood-produktioner. inte någonstans kände jag mig som johnny depp i fear & loathing och inte såg min relativt nyfunne vän ut som benicio del toro heller. men vi jagade på efter drömmen bland motell och strippklubbar i den djupa amerikanska myllan av fördärv. en månad hade passerat sedan min vistelse i amsterdam. efter en kort visit på heathrow, london så löste jag en biljett till chicago. new york i all ära, men jag var inte ute efter det stora äpplet, jag ville hitta kakan, essensen av det hela. jag hade bott på ett fint hotell i centrala chicago i en vecka, när jag stötte på konstantin på en bar. han var en okomplicerad man, med tydligt bruten engelska och en skevt leende, men också ett ständigt leende och ett enormt sug efter det ljuva livet. vi spenderade endast tre timmar tillsammans innan vi skakade hand över vårat gemensamma beslut att upptäcka amerika. jag var fortfarande en trilobit, avskräckt från allt vad substanser hette, och hade hittills bara druckit enorma mängder starbucks coffee, ätit donuts, spenderat dagarna på museum, antikvariat och obskyra konserter i tvivelaktiga kvarter. konstantin var en brinnande eld av underförstått ofog och ansvarslöshet, men med en en smittande eld, och ett hjärta av guld. ursprungligen från kreta så hade han därifrån tagit sig halva jorden runt på i princip ingenting. hans packning var om möjligt mindre än min, som förövrigt hade minskat sen holland. jag hade kastat alla kläder som varit i min väska på amsterdams flygplats, extremt orolig över att det någonstans skulle finnas spår av droger som jag definitivt aldrig tänkte medge att jag tagit, och allra minst riskera att åka dit för. så när jag anlände i chicago i ösregn var det med en bag innehållandes en dvd-film och mina sandaler. toalettartiklar hade jag sen första början av livsflykten insett att jag ändå skulle glömma, så jag hade helt enkelt köpt nya inför varje stopp i världen. konstantin hade inte ens en väska. jag tror inte ens att jag någonsin såg honom med ett pass. jag hade inte den blekaste aning om var han hade varit innan han hamnade i chicago, eller hur länge han varit där. men han hade körkort, och jag hade ett kreditkort, så tillsammas slog vi på stort och hyrde en fet cadillac. jag hade inga förhoppningar om vår vänskap, eller vad som skulle kunna ske under vägen som inte ens hade ett mål. vi var båda två relativt bekymmerslösa, men också extremt bipolära. infall skedde titt som tätt, vi tog av till höger och vänster. vi stannade överallt mitt i ingenstans men nästan aldrig någonstans. eftersom konstantin var den som körde hela tiden så stod jag gladeligen för alla utgifter längs vägen. jag hade för ett par dagar sen återupptäckt min fallelse för tequila, och det hade resulterat i att jag var i rätt så dåligt skick under dagarna, där jag satt i passagerarsätet och andades vägdamm, smuttandes ur någon billig pissliknande flaska. jag var övertygad om att jag var förlorad, förlorad i en värld tillsammans med alla andra förlorare men utan något gemensamt med någon. jag tog förstås aldrig upp det här med min reskamrat, då jag var tveksam till om han verkligen skulle kunna förstå mitt tungsinne, skälen till mitt beteende. skadorna och resultatet gick ju inte att dölja, men han hade inte sagt något. han var fullt nöjd med att köra den stora kärran och dricka en stor mängd öl varje kväll när vi anlänt till något motell.
söndag 20 februari 2011
UNDRESS
varje människa borde ha sin egen personal world destroyer.
eller
varje människa är sin egen personal world destroyer.
eller
varje människa är så hjälpsam att dom ser till att vara andra människors personal world destroyer.
så att man inte är ensam när allting exploderar.
eller
varje människa är sin egen personal world destroyer.
eller
varje människa är så hjälpsam att dom ser till att vara andra människors personal world destroyer.
så att man inte är ensam när allting exploderar.
fredag 18 februari 2011
ARMS
i feel as if i'm supposed to be guilty, as if i were
responsible
i'm just reckless
not even driving, ever
i just feel as if a hole opened up beneath my feet
and so i fell
i guess rewards
ain't coming from above
i wanna call myself out
so i can kick myself in
so i won't fall back in-
just fall out
i feel as if the widows are crying, but their men are laughing
from some other side
a wormhole in the sky
another tombstone in the way
so i lie down for just a little
while
you sit and smile
behind the windows to my life of discontent
without content
i feel as if i now begin to realize
that all the good men
die young
responsible
i'm just reckless
not even driving, ever
i just feel as if a hole opened up beneath my feet
and so i fell
i guess rewards
ain't coming from above
i wanna call myself out
so i can kick myself in
so i won't fall back in-
just fall out
i feel as if the widows are crying, but their men are laughing
from some other side
a wormhole in the sky
another tombstone in the way
so i lie down for just a little
while
you sit and smile
behind the windows to my life of discontent
without content
i feel as if i now begin to realize
that all the good men
die young
onsdag 16 februari 2011
DE LYCKSÖKANDE pt IV - dinosaurerna dog inte ut, dom förvandlades till människor.
amsterdam. staden där tid inte existerar. här kan du stanna ett par dagar eller tre månader, beroende på vilken väg till undergång du väljer.
jag steg på planet genomsvett och landade på schiphol förkyld tack vare den fantastiska luftkonditioneringen. jag tog mig så snabbt jag bara kunde till taxizonen och fann ett lämpligt färdmedel. jag hade ingen reservation någonstans så jag bad chauffören att köra mig till något hotell som han rekommenderade. det var det första misstaget av ett flertal jag skulle komma att göra under den här vistelsen. jag hamnade centralt på hotell torenzicht mitt i hjärtat av red light district. med endast en stjärna att stoltsera med så valde jag ändå att göra misstag nummer två och checka in. jag var en smula medfaren efter resan och ville hemskt gärna bara lägga mig på en säng och blunda ett par timmar. rummet jag fick var varken snyggt, fult, trivsamt eller obekvämt. helt utan intryck, men jag lyckades ändå skingra tankarna och sova en stund.
vädret var behagligt, varmt och fint men inte på något sätt i närheten av platsen jag precis lämnat. jag kände mig upprymd, full av upptåg och äventyrslusta. red light district är precis helt rätt ställe för dom känslorna. och verkligen helt fel plats att vara på under just sådana premisser. jag gick ut i staden av broar och cirklar och förlorade mig i nätet av gränder och bakgator. jag hamnade efter kort stund på en coffeeshop som jag omöjligtvis kan minnas namnet på. tulpaner i all ära, men jag var inte i amsterdam för att florera med växterna, jag var på platsen där man röker, äter och intar växter. visserligen inte några tulpaner men det finns säkert någonstans där dom ger någon slags effekt, i denna stad som gud övergav. jag slog på stort med en chokladkaka och ett par gram av något dom kallade northern lights. jag hade aldrig varit någon storbrukare av den här sortens berusningsmedel hemma i sverige, egentligen av några medel förutom alkohol. men det kunde man ju knappast kalla för någon drog i ett land där var och varannan person dagligen bedövar sig med öl, vin, och sprit och där antalet alkoholister uppskattas att vara över 300000 och mörkerantalet extremt oklart. jag åt hasch och andades gräs och kände hur förvirringen tog överhanden. kombinationen var häpnadsväckande och jag kände hur jag chockade varje liten millimeter av min kropp. endorfiner brann upp och växte upp i dubbel omfattning igen, ögonen försvann bak i huvudet och i min hjärna öppnades dörrar jag aldrig ens vetat om. jag hade ingen aning om var jag var i förhållande till var mitt ruckel till hotell var, men för stunden var jag inte ens orolig. jag var nöjd att jag ens tog mig ut ifrån stället. jag fick en obeskrivlig törst, muntorrheten visste ingen lag, magen skrek efter föda och i mitt huvud snurrade allting runt, runt, runt. luften som fyllde mina lugnor var så djup, det var som om jag precis hade blivit född och lärt mig att andas. jag gick åt något håll men det kändes som om jag kröp, och inte var en del av helheten. jag insåg att det måste varit så här jävla uppfuckad som den författare som skrev att jesus gick på vattnet måste ha varit. alla är vi trilobiter som sitter fast i flytande sten tänkte jag, där jag stod vid ett övergångsställe och väntade, i vad som tycktes vara en evighet, medan artontusen cyklister och säkert lika många spårvagnar flöt förbi. min överkänsliga hjärna började sakta att infinna sig i situationen, men inte på något sätt började den förstå hur den skulle hantera den. det som är så fascinerande med den goda chokladkakan jag nyss proppat i mig är att det sakta kryper på en, som en jaguar som jagar sitt byte i mörkret. jag visste att jag hade många timmar framför mig i ingenmansland. jag köpte någon slags mat och läsk i ett stånd, utan att kunna kommunicera med några andra ord än "food, urgent. starving! food! thank you very much!". tidsuppfattning existerade inte, jag var i den sjunde dimensionen, emellan tid och rum. jag kände mig vanskapt och efterbliven och skrattade åt hur jag såg på mig själv. efter att ha suttit, nästintill legat ner på parkbänk i en timme eller sju, så hittade jag långsamt tillbaka till världen som jag uppenbarligen lämnat för en tid. fortfarande utan den blekaste aning om var jag var så gick jag in på en bar och beställde en stark vodka tonic i förhoppning om att kastas tillbaka till medvetande. det var självklart ännu ett misstag men jag förstod inte ens innebörden av rätt och fel. vid det här laget var jag i mitt ässe. min korumperade hjärna hade ställt in sig på destruktion. jag socialiserade med några unga tyskar bredvid mig som bjöd på mer sprit. på en toalett på ett disco över gatan köpte vi tabletter av okänt slag som tyskarna öste i oss och den turbulenta vågen av redlöshet, vakenhet och oförsiktighet fick mig att kapitulera. jag vet inte vad jag gjorde eller varför och det spelade ingen roll. panik, vansinne, skratt och tårar. blodkroppar som slogs med varandra inombords. en helikopter i pulsen. fullständigt vanvettig dekadens högt uppe i trapetsen utan skyddsnät. plötsligt, timmar eller år senare gick jag runt i gränder och tittade in i glasfönster där det stod kraftigt överviktiga negresser och vinkade inåt med fingrarna. neonljus blinkade, myller av människor, härjande engelsmän, blondiner, brunetter. för små trosor och fördragna skynken. jag kräktes över räcket på en bro, trillade omkull i tron om att jag gick nerför en trappa som inte ens fanns. helvetet var en plats på jorden och jag var där och jag förtjänade antagligen varje minut av denna oerhörda pina.
när jag vaknade var jag övertygad om att jag var död och var i himmelen. om jag hade mått dåligt natten innan så var det ingenting mot hur jag mådde när solljuset penetrerade min ögon.
vondelpark är en mysig park som ligger relativt centralt i amsterdam. hit går många och trippar på svamp. hit går även många barnfamiljer, hundägare och folk som inte sålt sin själ till satan. jag kunde inte navigera mig, skakade av skräck och vämjelse över vem jag var, och fruktansvärt generad över att vakna upp på en gräsmatta i en stadspark full med människor. min fula klocka satt inte längre på min handled, min skjorta var allt annat än vit. min plånbok som jag bar runt halsen innehöll inte längre några kontanter, trots att jag haft över sexhundra euro i den när jag anlänt till staden. jag tog mig ut till vägen och vinkade till mig en taxi, mumlade namnet på mitt hotell, betalade för resan med mitt kort och försvann kvickt in på mitt rum och kröp ner i sängen med kläderna på.
jag hade spenderat mindre än 24 timmar i holland och min kropp var redan trasigare än någonsin förut.
jag sov tills jag vaknade utmattad, uttorkad och svältande. efter att jag kravlat mig in i duschen, fräschat upp det som gick att reparera och bytt om, så gick jag ner i receptionen och bad om att få veta vad klockan var. jag hade sovit i nästan nitton timmar och klockan var strax efter tio på förmiddagen. jag fann ett cafe lite längre ner på gatan som fortfarande serverade frukost, beställde svart hett kaffe, omelett, stekt bacon och två stora mackor med ost.
det här var inget liv för en vagabond, ett brustet hjärta på flykt. jag behövde kultur, lugn och ro, människor med hjärta och sunda tankar. holland blev precis det jag hade fruktat fast många många resor värre. jag bestämde mig där och då att lämna landet illa kvickt, utan att vare sig sett väderkvarnar, vackra tulpaner eller ätit pannkakor. jag checkade ut från hotellet, signerade inte gästboken och tog en taxi tillbaka till flygplatsen med okänd destination framför mig.
jag steg på planet genomsvett och landade på schiphol förkyld tack vare den fantastiska luftkonditioneringen. jag tog mig så snabbt jag bara kunde till taxizonen och fann ett lämpligt färdmedel. jag hade ingen reservation någonstans så jag bad chauffören att köra mig till något hotell som han rekommenderade. det var det första misstaget av ett flertal jag skulle komma att göra under den här vistelsen. jag hamnade centralt på hotell torenzicht mitt i hjärtat av red light district. med endast en stjärna att stoltsera med så valde jag ändå att göra misstag nummer två och checka in. jag var en smula medfaren efter resan och ville hemskt gärna bara lägga mig på en säng och blunda ett par timmar. rummet jag fick var varken snyggt, fult, trivsamt eller obekvämt. helt utan intryck, men jag lyckades ändå skingra tankarna och sova en stund.
vädret var behagligt, varmt och fint men inte på något sätt i närheten av platsen jag precis lämnat. jag kände mig upprymd, full av upptåg och äventyrslusta. red light district är precis helt rätt ställe för dom känslorna. och verkligen helt fel plats att vara på under just sådana premisser. jag gick ut i staden av broar och cirklar och förlorade mig i nätet av gränder och bakgator. jag hamnade efter kort stund på en coffeeshop som jag omöjligtvis kan minnas namnet på. tulpaner i all ära, men jag var inte i amsterdam för att florera med växterna, jag var på platsen där man röker, äter och intar växter. visserligen inte några tulpaner men det finns säkert någonstans där dom ger någon slags effekt, i denna stad som gud övergav. jag slog på stort med en chokladkaka och ett par gram av något dom kallade northern lights. jag hade aldrig varit någon storbrukare av den här sortens berusningsmedel hemma i sverige, egentligen av några medel förutom alkohol. men det kunde man ju knappast kalla för någon drog i ett land där var och varannan person dagligen bedövar sig med öl, vin, och sprit och där antalet alkoholister uppskattas att vara över 300000 och mörkerantalet extremt oklart. jag åt hasch och andades gräs och kände hur förvirringen tog överhanden. kombinationen var häpnadsväckande och jag kände hur jag chockade varje liten millimeter av min kropp. endorfiner brann upp och växte upp i dubbel omfattning igen, ögonen försvann bak i huvudet och i min hjärna öppnades dörrar jag aldrig ens vetat om. jag hade ingen aning om var jag var i förhållande till var mitt ruckel till hotell var, men för stunden var jag inte ens orolig. jag var nöjd att jag ens tog mig ut ifrån stället. jag fick en obeskrivlig törst, muntorrheten visste ingen lag, magen skrek efter föda och i mitt huvud snurrade allting runt, runt, runt. luften som fyllde mina lugnor var så djup, det var som om jag precis hade blivit född och lärt mig att andas. jag gick åt något håll men det kändes som om jag kröp, och inte var en del av helheten. jag insåg att det måste varit så här jävla uppfuckad som den författare som skrev att jesus gick på vattnet måste ha varit. alla är vi trilobiter som sitter fast i flytande sten tänkte jag, där jag stod vid ett övergångsställe och väntade, i vad som tycktes vara en evighet, medan artontusen cyklister och säkert lika många spårvagnar flöt förbi. min överkänsliga hjärna började sakta att infinna sig i situationen, men inte på något sätt började den förstå hur den skulle hantera den. det som är så fascinerande med den goda chokladkakan jag nyss proppat i mig är att det sakta kryper på en, som en jaguar som jagar sitt byte i mörkret. jag visste att jag hade många timmar framför mig i ingenmansland. jag köpte någon slags mat och läsk i ett stånd, utan att kunna kommunicera med några andra ord än "food, urgent. starving! food! thank you very much!". tidsuppfattning existerade inte, jag var i den sjunde dimensionen, emellan tid och rum. jag kände mig vanskapt och efterbliven och skrattade åt hur jag såg på mig själv. efter att ha suttit, nästintill legat ner på parkbänk i en timme eller sju, så hittade jag långsamt tillbaka till världen som jag uppenbarligen lämnat för en tid. fortfarande utan den blekaste aning om var jag var så gick jag in på en bar och beställde en stark vodka tonic i förhoppning om att kastas tillbaka till medvetande. det var självklart ännu ett misstag men jag förstod inte ens innebörden av rätt och fel. vid det här laget var jag i mitt ässe. min korumperade hjärna hade ställt in sig på destruktion. jag socialiserade med några unga tyskar bredvid mig som bjöd på mer sprit. på en toalett på ett disco över gatan köpte vi tabletter av okänt slag som tyskarna öste i oss och den turbulenta vågen av redlöshet, vakenhet och oförsiktighet fick mig att kapitulera. jag vet inte vad jag gjorde eller varför och det spelade ingen roll. panik, vansinne, skratt och tårar. blodkroppar som slogs med varandra inombords. en helikopter i pulsen. fullständigt vanvettig dekadens högt uppe i trapetsen utan skyddsnät. plötsligt, timmar eller år senare gick jag runt i gränder och tittade in i glasfönster där det stod kraftigt överviktiga negresser och vinkade inåt med fingrarna. neonljus blinkade, myller av människor, härjande engelsmän, blondiner, brunetter. för små trosor och fördragna skynken. jag kräktes över räcket på en bro, trillade omkull i tron om att jag gick nerför en trappa som inte ens fanns. helvetet var en plats på jorden och jag var där och jag förtjänade antagligen varje minut av denna oerhörda pina.
när jag vaknade var jag övertygad om att jag var död och var i himmelen. om jag hade mått dåligt natten innan så var det ingenting mot hur jag mådde när solljuset penetrerade min ögon.
vondelpark är en mysig park som ligger relativt centralt i amsterdam. hit går många och trippar på svamp. hit går även många barnfamiljer, hundägare och folk som inte sålt sin själ till satan. jag kunde inte navigera mig, skakade av skräck och vämjelse över vem jag var, och fruktansvärt generad över att vakna upp på en gräsmatta i en stadspark full med människor. min fula klocka satt inte längre på min handled, min skjorta var allt annat än vit. min plånbok som jag bar runt halsen innehöll inte längre några kontanter, trots att jag haft över sexhundra euro i den när jag anlänt till staden. jag tog mig ut till vägen och vinkade till mig en taxi, mumlade namnet på mitt hotell, betalade för resan med mitt kort och försvann kvickt in på mitt rum och kröp ner i sängen med kläderna på.
jag hade spenderat mindre än 24 timmar i holland och min kropp var redan trasigare än någonsin förut.
jag sov tills jag vaknade utmattad, uttorkad och svältande. efter att jag kravlat mig in i duschen, fräschat upp det som gick att reparera och bytt om, så gick jag ner i receptionen och bad om att få veta vad klockan var. jag hade sovit i nästan nitton timmar och klockan var strax efter tio på förmiddagen. jag fann ett cafe lite längre ner på gatan som fortfarande serverade frukost, beställde svart hett kaffe, omelett, stekt bacon och två stora mackor med ost.
det här var inget liv för en vagabond, ett brustet hjärta på flykt. jag behövde kultur, lugn och ro, människor med hjärta och sunda tankar. holland blev precis det jag hade fruktat fast många många resor värre. jag bestämde mig där och då att lämna landet illa kvickt, utan att vare sig sett väderkvarnar, vackra tulpaner eller ätit pannkakor. jag checkade ut från hotellet, signerade inte gästboken och tog en taxi tillbaka till flygplatsen med okänd destination framför mig.
tisdag 15 februari 2011
nattsvammel om ingenting, men glöden blev en eld som tände eld på hela staden, så vad annars kunde jag göra?
folk runt omkring mig har nog alltid tyckt att jag tänker för mycket. jag har alltid tänkt att det är dom som tänker för lite. i slutänden har det dock alltid varit jag som stått ensam kvar när de andra funnit sina vägar. själv har jag inte funnit min. jag har varit inne och stampat på ett flertal men jag har alltid vänt om eller nått en återvändsgränd. kanske har mina tvivel hamnat i vägen för mina mål, eller så har målen aldrig varit riktiga. jag vet inte varför jag får sådan oro över vart jag är på väg, eller varför jag inte ser vad andra människor ser. men mitt liv har lärt mig saker jag inte skulle ha funnit vid ett universitet. kanske kommer jag fortsätta i samma fotspår, med ständigt för stora hål i mina fickor, med för liten börs och brustet hjärta. men det må så vara i sådana fall. jag vill inte fortsätta leva det livet som alla kallar livet, och fylla min borg med prylar och pinaler som jag kan klara mig utan. jag vill finna och uppleva dom sakerna som inte kan köpas för pengar. jag vill skratta och gråta och leva och dö som en person som vet vad saker och ting innebär. ensam eller tillsammans. jag vill upptäcka nyanserna som jag tidigare aldrig sett. förvandla svart och vitt till en regnbåge. jag vill se träden, inte skogen. stå på kanten av verklighetens ravin och välja att inte hoppa. jag vill dela mitt liv med dig som också förstår att ingenting är allting, och att allting också kan bli och vara ingenting. jag vill vara den drömmare som jag är, utan att planera min gång framåt. jag vill vara oviss om framtiden, så att jag kan njuta eller förödas av den när den sker. jag vill leva tills jag dör, inte vilja dö medans jag lever. jag vill tro på att allting kommer ordna sig, utan att jag behöver oroa mig för att saker och ting kanske inte gör det. jag vill älska villkorslöst och ömt, men brinna och brännas. nu nu nu vill jag känna varje andetag ur mitt härjade bröst. jag vill inte känna sen, vad jag upplevde då. jag vill vara passionerad över det som gör mig passionerad. jag vill känna euforin som jag upplever i sångerna, och dansa dansa dansa för mig själv på hustaken där ingen ser mig när jag gråter så jag skrattar för att livet faktiskt k a n vara så fint ibland. så låt oss droga ner oss och fästa en tyngd och låta oss sjunka sjunka sjunka till botten av våra hjärtans hav. vi kommer att känna varje hjärtslag som om min puls var din för en liten stund och händerna vi höll var våra och armarna runt våra kroppar var våra och läpparna vi kysste ömt var våra och allting upphör att andas i precis rätt sekund.
som fjädrar svävar uppåt, virvlar tar oss med.
jag är natten som aldrig tar slut.
som fjädrar svävar uppåt, virvlar tar oss med.
jag är natten som aldrig tar slut.
DE LYCKSÖKANDE pt III - van gogh och jag, ett band har skapats.
tunisien började att tära på mig. jag hade nu spenderat 216 timmar i det här landet och var trött på allt vad det innebar. kamelturen ut i öknen hade gjort mig besviken, oasen var bara ännu en turistfälla. till och med det som dom marknadsförde som kameler var i själva verket dromedarer. försäljarna på stan fick mig att se rött och vilja vända mig om och springa. jag var trött på dom små ungarna som sprang runt på stadens gator och i gränder efter skymning och ville sälja hasch. jag var rädd för dom under natten så lågtflygande fladdermössen och dom hemskt stora kackerlackorna. sanden på stranden var för grov. snäckskalen för vassa, vattnet för blått. och poolen för barnvänlig och vattnet innehöll så mycket klor att jag såg ut (och kände mig) som om jag faktiskt hade köpt de där ungarnas hela förråd av rökeri-inventarier. det enda jag fortfarande uppskattade till fullo var maten.
jag var helt enkelt proppmätt på tunisien.
den nionde dagen hade jag spenderat på hotellet, mestadels i en solstol läsandes en kass och dum spionroman av tom clancy som jag lånat på hotellets turistkontor. james joyce spenderade numera också sin tid där, sen ett par dagar tillbaka, då jag av ren frustration och hat kastat odyseuss i väggen och förbannat den plågsamt urtrista buck mulligan efter endast fyrtiofem lästa sidor. jag tänkte först kasta boken i havet eller sätta fyr på den, men beslutade sedan att lämna den i backen på kontoret, där den käre james kunde få njuta av sitt eget personliga helvete till tidens ände, förhoppningsvis fortfarande oläst och vanskapt.
kvällen innan hade jag ätit middag på hotellet, och satt mig i baren efteråt, sippandes på en förvånansvårt god mint julep. efter någon kvart hade jag fått ofrivilligt sällskap av en rejält salongad man i 45 års åldern från norge som var på lyxsemester med sin kära fru och två söner. mannen i fråga hette terje, bodde i oslo och var egen företagare inom byggbranschen. jag var tämligen ointresserad av karln men jag uppfattade det som att affärerna gick strålande, men vad jag kunde se så mådde nog hans lever och hjärta desto sämre. jag hade sett mannen och hans familj ett flertal gånger under resan, och han tycktes uppskatta värmen, poolen, och framförallt att dricka öl vid poolkanten. första kvällen hade han skämtat med magdansösen vid välkomstdrinken på hotellet, och ingen hade skrattat med honom. terje sluddrade på vid min sida en stund innan han klappade mig på axeln och släntrade bort mot sitt rum.
den här morgonen vid poolen så såg jag inte till norrmannen någonstans, men däremot hans fru. med barnen i poolen med gummiankor och cyklop passade den unga makan på att lapa så mycket sol som det bara gick. jag satt i min stol en bit bort och bläddrade uttråkat i min spionbok och gjorde allt som stod i min makt för att försöka koncentrera mig på handlingen, men det var nästintill omöjligt då denna kvinna låg och solade topless strax intill. jag sneglade nervöst bakom mina solglasögon på hennes påkostade byst, som jag förmodar var terjes förtjänst, och kunde bara inte undvika att fastna med blicken. jag ser mig inte som en snuskhummer, men i det här fallet så stack dom mig praktiskt taget i ögonen. barnen plaskade på och stojade och jag kände hur mitt människovärde sjönk i takt med att mitt blod rusade åt gemensamt håll till den grava punkt då jag helt sonika dök ner i poolen och skrapade bröstkorgen mot botten och stod sedan där i vattnet tills stormen hade lagt sig. veronica var allting jämfört med denna barbie i tunisien, och jag undrade vad hon gjorde nu, och varför jag överhuvudtaget hade valt att åka hit.
jag slängde på mig handduken och gick till rummet och bytte om i lugn och ro. jag åt sedan lunch på hotellet, och skymtade som hastigast terje och hans ekipage på väg in i en taxi mot stan. jag gick tillbaka mitt rum och började planera min fortsatta flykt, som denna gång bytt fokus från en värdelös vardag i ett värdelöst sverige, till att fly från ett ökenland av islamistisk renhet och damm. jag behövde dekadens, ett normalt klimat, västerländsk kultur och jag behövde framförallt en onykter afton i okänt sällskap. jag såg över min packning, som inte hade förändrats märkvärt, förutom ett par badshorts, ett vitt linne, och ett par sandaler, samt en samling av diverse trams som jag blivit påprackad i medinan; en ful miniskål av bränd lera, tre "guldfat" som ändå var stora för min väska, ett radband, en piratkopia av flykten från new york, samt ett fullständigt överdådigt armbandsur som lyste av falskhet och felmarginaler. jag bestämde mig för att dumpa allting förutom linnet, sandalerna, piratkopian och den hemska klockan. jag insåg att om man är på resande fot så bör man ha någotsånär koll på vad tiden är, åtminstone ibland. klockan var snart fyra på eftermiddagen och jag skyndade mig ut till receptionen för att se om dom kunde hjälpa mig att få tag i en flygbiljett ifrån detta gudfruktiga palats av sand till ett, inte nödvändigtvis, humanare land i europa.
hamdi, den oerhört karismatiske och vänliga mannen i receptionen lovade att ringa till några flygbolag och se över vad det fanns för alternativ och avgångar det närmsta dygnet och jag gav honom mitt fulla förtroende att boka in mig på vilket flyg som han ansåg vara bäst utifrån mina kravlösa förutsättningar. för besväret gav jag honom en summa pengar, som inte var särskilt mycket för mig, men som antagligen motsvarade en årslön för honom, tackade för hjälpen och klev ut från hotellet. då jag redan hade packat min väska och förberett mig på nästa steg, så bestämde jag mig för att ta en sista promenad i staden. jag köpte en läsk i en liten affär och gick sakta nedåt stranden. jag valde att undvika den djävulska medinan, gick in på bakgator och förbi kafeer. väl nere på stranden silade jag sanden mellan fingrar och tår och blötte håret i det salta vattnet. ju mer klockan närmade sig kväll, desto mörkare blev det och jag älskade faktiskt solnedgången här. det var som om den lyckades väcka känslor inom mig som jag aldrig riktigt haft eller förstått mig på. men den var över snabbare än jag hann analysera mig själv så jag föll tillbaka i mitt normala tillstånd. friska vindar från havet drog in över staden och det luktade sjögräs längs strandpromenaden. jag fascinerades av hur mycket elden från facklorna utanför restaurangerna lyste upp i mörkret, och hur stjärnorna blängde ned på alla oss syndare. ju längre från stranden jag kom, desto mer förändrades doften i luften till lukter. vattenpipstobak, äpple, persika, mat som grillades över öppen eld, avgaser, svett. jag förfärades återigen av hur romantisk världen är när inga människor är där.
väl tillbaka på hotellet så hade klockan hunnit blivit tio, och i receptionen stod en kvinna jag inte visste namnet på, men hon räckte över en handskriven lapp från hamdi där det framgick att jag skulle bli väckt med frukost på rummet klockan 06:30 för att sedan bli hämtad av en taxi mot flygplatsen och kliva ombord på ett plan med avgång 10:25 med destination amsterdam, holland.
jag rös vid tanken och skrämdes av min egen lycka och glädje över att min flykt skulle ta mig till syndens mecka, porten till helvetet, det omvända paradiset amsterdam. jag tackade kvinnan i receptionen och bad henne att ge hamdi min kärlek. jag beställde en club sandwhich och en kall öl till mitt rum, tog en dusch och kröp ner i sängen.
om du såg mig nu veronica, så hade du aldrig känt igen mig, var min sista tanke.
jag var helt enkelt proppmätt på tunisien.
den nionde dagen hade jag spenderat på hotellet, mestadels i en solstol läsandes en kass och dum spionroman av tom clancy som jag lånat på hotellets turistkontor. james joyce spenderade numera också sin tid där, sen ett par dagar tillbaka, då jag av ren frustration och hat kastat odyseuss i väggen och förbannat den plågsamt urtrista buck mulligan efter endast fyrtiofem lästa sidor. jag tänkte först kasta boken i havet eller sätta fyr på den, men beslutade sedan att lämna den i backen på kontoret, där den käre james kunde få njuta av sitt eget personliga helvete till tidens ände, förhoppningsvis fortfarande oläst och vanskapt.
kvällen innan hade jag ätit middag på hotellet, och satt mig i baren efteråt, sippandes på en förvånansvårt god mint julep. efter någon kvart hade jag fått ofrivilligt sällskap av en rejält salongad man i 45 års åldern från norge som var på lyxsemester med sin kära fru och två söner. mannen i fråga hette terje, bodde i oslo och var egen företagare inom byggbranschen. jag var tämligen ointresserad av karln men jag uppfattade det som att affärerna gick strålande, men vad jag kunde se så mådde nog hans lever och hjärta desto sämre. jag hade sett mannen och hans familj ett flertal gånger under resan, och han tycktes uppskatta värmen, poolen, och framförallt att dricka öl vid poolkanten. första kvällen hade han skämtat med magdansösen vid välkomstdrinken på hotellet, och ingen hade skrattat med honom. terje sluddrade på vid min sida en stund innan han klappade mig på axeln och släntrade bort mot sitt rum.
den här morgonen vid poolen så såg jag inte till norrmannen någonstans, men däremot hans fru. med barnen i poolen med gummiankor och cyklop passade den unga makan på att lapa så mycket sol som det bara gick. jag satt i min stol en bit bort och bläddrade uttråkat i min spionbok och gjorde allt som stod i min makt för att försöka koncentrera mig på handlingen, men det var nästintill omöjligt då denna kvinna låg och solade topless strax intill. jag sneglade nervöst bakom mina solglasögon på hennes påkostade byst, som jag förmodar var terjes förtjänst, och kunde bara inte undvika att fastna med blicken. jag ser mig inte som en snuskhummer, men i det här fallet så stack dom mig praktiskt taget i ögonen. barnen plaskade på och stojade och jag kände hur mitt människovärde sjönk i takt med att mitt blod rusade åt gemensamt håll till den grava punkt då jag helt sonika dök ner i poolen och skrapade bröstkorgen mot botten och stod sedan där i vattnet tills stormen hade lagt sig. veronica var allting jämfört med denna barbie i tunisien, och jag undrade vad hon gjorde nu, och varför jag överhuvudtaget hade valt att åka hit.
jag slängde på mig handduken och gick till rummet och bytte om i lugn och ro. jag åt sedan lunch på hotellet, och skymtade som hastigast terje och hans ekipage på väg in i en taxi mot stan. jag gick tillbaka mitt rum och började planera min fortsatta flykt, som denna gång bytt fokus från en värdelös vardag i ett värdelöst sverige, till att fly från ett ökenland av islamistisk renhet och damm. jag behövde dekadens, ett normalt klimat, västerländsk kultur och jag behövde framförallt en onykter afton i okänt sällskap. jag såg över min packning, som inte hade förändrats märkvärt, förutom ett par badshorts, ett vitt linne, och ett par sandaler, samt en samling av diverse trams som jag blivit påprackad i medinan; en ful miniskål av bränd lera, tre "guldfat" som ändå var stora för min väska, ett radband, en piratkopia av flykten från new york, samt ett fullständigt överdådigt armbandsur som lyste av falskhet och felmarginaler. jag bestämde mig för att dumpa allting förutom linnet, sandalerna, piratkopian och den hemska klockan. jag insåg att om man är på resande fot så bör man ha någotsånär koll på vad tiden är, åtminstone ibland. klockan var snart fyra på eftermiddagen och jag skyndade mig ut till receptionen för att se om dom kunde hjälpa mig att få tag i en flygbiljett ifrån detta gudfruktiga palats av sand till ett, inte nödvändigtvis, humanare land i europa.
hamdi, den oerhört karismatiske och vänliga mannen i receptionen lovade att ringa till några flygbolag och se över vad det fanns för alternativ och avgångar det närmsta dygnet och jag gav honom mitt fulla förtroende att boka in mig på vilket flyg som han ansåg vara bäst utifrån mina kravlösa förutsättningar. för besväret gav jag honom en summa pengar, som inte var särskilt mycket för mig, men som antagligen motsvarade en årslön för honom, tackade för hjälpen och klev ut från hotellet. då jag redan hade packat min väska och förberett mig på nästa steg, så bestämde jag mig för att ta en sista promenad i staden. jag köpte en läsk i en liten affär och gick sakta nedåt stranden. jag valde att undvika den djävulska medinan, gick in på bakgator och förbi kafeer. väl nere på stranden silade jag sanden mellan fingrar och tår och blötte håret i det salta vattnet. ju mer klockan närmade sig kväll, desto mörkare blev det och jag älskade faktiskt solnedgången här. det var som om den lyckades väcka känslor inom mig som jag aldrig riktigt haft eller förstått mig på. men den var över snabbare än jag hann analysera mig själv så jag föll tillbaka i mitt normala tillstånd. friska vindar från havet drog in över staden och det luktade sjögräs längs strandpromenaden. jag fascinerades av hur mycket elden från facklorna utanför restaurangerna lyste upp i mörkret, och hur stjärnorna blängde ned på alla oss syndare. ju längre från stranden jag kom, desto mer förändrades doften i luften till lukter. vattenpipstobak, äpple, persika, mat som grillades över öppen eld, avgaser, svett. jag förfärades återigen av hur romantisk världen är när inga människor är där.
väl tillbaka på hotellet så hade klockan hunnit blivit tio, och i receptionen stod en kvinna jag inte visste namnet på, men hon räckte över en handskriven lapp från hamdi där det framgick att jag skulle bli väckt med frukost på rummet klockan 06:30 för att sedan bli hämtad av en taxi mot flygplatsen och kliva ombord på ett plan med avgång 10:25 med destination amsterdam, holland.
jag rös vid tanken och skrämdes av min egen lycka och glädje över att min flykt skulle ta mig till syndens mecka, porten till helvetet, det omvända paradiset amsterdam. jag tackade kvinnan i receptionen och bad henne att ge hamdi min kärlek. jag beställde en club sandwhich och en kall öl till mitt rum, tog en dusch och kröp ner i sängen.
om du såg mig nu veronica, så hade du aldrig känt igen mig, var min sista tanke.
måndag 14 februari 2011
DE LYCKSÖKANDE pt II - mellan thessaloniki och påskön (två år innan det som komma skulle)
platsen jag befann mig på var bizarr, skräckinjagande men samtidigt så oerhört tillfredsställande att det var omöjligt att inte digga läget. medinan i hammamet, tunisien. 45 grader varmt, försäljare av krimskrams till höger och vänster, turister från hela världen överallt, och knappt en droppe alkohol att finna någonstans. jag borde ha velat försvinna från jordens yta, men jag fann ro mitt i allt kaos. kanske var det min hjärna som helt enkelt inte orkade med och stängde av. eller så var det kanske bara känslan av att vara ensam på en plats med 5000 vansinniga människor runt omkring som fick mig att känna mig så fri.
jag hade anlänt hit för tre dagar sen, av den enkla anledningen att jag bara valde en plats att åka till. allting bekostades av det arv som jag fått från min mor, som jag aldrig förväntat mig att jag skulle få ta del av, allra minst bli den av bröderna som skulle få mest. och kanske var det just därför jag fick det. jag hade inte träffat min mamma på tre år när jag fick samtalet. min bror var kylig över telefonen, men han hade säkert sina anledningar. jag var inte så intresserad av att försöka lista ut vad dom var. sista gången jag träffade honom var på min fars begravning för sju år sedan, då han skrek av sorg och sedan söp sig full på mottagningen och beskyllde mig för sitt haverade äktenskap och förlorade vårdnad. jag söp mig också full, men mer på grund av den enorma tristess och tomhet jag kände inför dom familjära band som rådde. min mor hade redan då bett mig att avvakta, och hålla mig på beskyddande avstånd. jag struntade dock i det beskyddande och tog i stället avstånd helt.
så nu stod jag alltså här i medinan och trängdes och log. livet kan te sig så konstigt, men det upphör aldrig att förvåna en.
jag slutade gå till jobbet för fem dagar sen, gick hem och packade en lätt väska innehållande ett par jeans, två vita skjortor, pass, och odyseuss av james joyce. första kvällen gick jag igenom mina egendomar, gjorde en lista över de saker som faktiskt hade någon inverkan på mitt liv, eller rättare sagt de saker jag personligen hade känt för och stoppade dom i en kartong märkt "personliga affekter" och ställde i garderoben. jag hade väl ingen riktig tanke på att återvända hit, men ifall någon hittade lådan så skulle dom i alla fall kunna göra valet ifall dom skulle slänga den eller inte.
på planet ner åt jag av den vakuum-förpackade och uppvärmda sörjan som dom kallade mat, beställde en liten påse whiskey och lutade mig tillbaka. jag hade inte tänkt på henne på nästan fyra timmar nu, tänk om flykten dödar sorgen?
veronica var ett kapitel i mitt liv, en saga som nästan aldrig hunnit börja, men ändå fått fäste så hårt att man ständigt väntade på fortsättningen fastän man innerst inne visste om att man aldrig skulle få läsa slutet. att kalla mig bitter var ett grovt understatement. men jag hade lärt mig att leva i synd och ofullkomlighet, och att hantera den obarmhärtiga vardagen som en ung rimbaud gick igenom. det var den här bubblan som flykten skulle ta kål på. och flykten skulle få ta mig dit den tog mig, tills den vunnit över himmelriket som aldrig fanns.
jag stod i medinan och drömde mig bort och visste att allting bara hade börjat. allt medan jorden skorrade och krängde under mänsklighetens små ovissa fötter.
jag hade anlänt hit för tre dagar sen, av den enkla anledningen att jag bara valde en plats att åka till. allting bekostades av det arv som jag fått från min mor, som jag aldrig förväntat mig att jag skulle få ta del av, allra minst bli den av bröderna som skulle få mest. och kanske var det just därför jag fick det. jag hade inte träffat min mamma på tre år när jag fick samtalet. min bror var kylig över telefonen, men han hade säkert sina anledningar. jag var inte så intresserad av att försöka lista ut vad dom var. sista gången jag träffade honom var på min fars begravning för sju år sedan, då han skrek av sorg och sedan söp sig full på mottagningen och beskyllde mig för sitt haverade äktenskap och förlorade vårdnad. jag söp mig också full, men mer på grund av den enorma tristess och tomhet jag kände inför dom familjära band som rådde. min mor hade redan då bett mig att avvakta, och hålla mig på beskyddande avstånd. jag struntade dock i det beskyddande och tog i stället avstånd helt.
så nu stod jag alltså här i medinan och trängdes och log. livet kan te sig så konstigt, men det upphör aldrig att förvåna en.
jag slutade gå till jobbet för fem dagar sen, gick hem och packade en lätt väska innehållande ett par jeans, två vita skjortor, pass, och odyseuss av james joyce. första kvällen gick jag igenom mina egendomar, gjorde en lista över de saker som faktiskt hade någon inverkan på mitt liv, eller rättare sagt de saker jag personligen hade känt för och stoppade dom i en kartong märkt "personliga affekter" och ställde i garderoben. jag hade väl ingen riktig tanke på att återvända hit, men ifall någon hittade lådan så skulle dom i alla fall kunna göra valet ifall dom skulle slänga den eller inte.
på planet ner åt jag av den vakuum-förpackade och uppvärmda sörjan som dom kallade mat, beställde en liten påse whiskey och lutade mig tillbaka. jag hade inte tänkt på henne på nästan fyra timmar nu, tänk om flykten dödar sorgen?
veronica var ett kapitel i mitt liv, en saga som nästan aldrig hunnit börja, men ändå fått fäste så hårt att man ständigt väntade på fortsättningen fastän man innerst inne visste om att man aldrig skulle få läsa slutet. att kalla mig bitter var ett grovt understatement. men jag hade lärt mig att leva i synd och ofullkomlighet, och att hantera den obarmhärtiga vardagen som en ung rimbaud gick igenom. det var den här bubblan som flykten skulle ta kål på. och flykten skulle få ta mig dit den tog mig, tills den vunnit över himmelriket som aldrig fanns.
jag stod i medinan och drömde mig bort och visste att allting bara hade börjat. allt medan jorden skorrade och krängde under mänsklighetens små ovissa fötter.
fredag 11 februari 2011
DE LYCKSÖKANDE pt I
det var dagen då jorden skulle gå under.
det hade under en längre tid förekommit en tvist mellan diverse experter, teologer och vetenskapsmän, om vilket datum som faktiskt gällde. men nu hade dom alltså enats om ett beslut. det fanns överallt ute i etern.
och tidningarna hypade givetvis upp det hela, med enorma kampanjer och löpsedlar: "1000 saker som du MÅSTE ha gjort innan jorden går under", "de 750 viktigaste sakerna att se", och så vidare.
jag hade dock lika lite intresse av det, som jag hade av det faktum att jorden faktiskt skulle gå under.
för jag visste redan om det sedan länge.
visserligen inte vilket datum, men det räckte med att bara gå ut i världen och öppna ögonen. det var som en enorm stämpel över himlen, bäst före-datum, eller kanske som en klocka som räknade ner. världen som vi kände den skulle gå under, det rådde inga tvivel om den saken.
det borde inte funnits någon där ute som blev förvånad, men ändå så sprang folk runt med panik i blicken, fruktansvärt rädda att inte hinna med, och desperata över att komma på något sätt att undvika det oundvikliga.
men verkligheten är inte jämförbar med någon overklig katastroffilm som man har sett på bio. och det kommer inte att dyka upp någon arnold-biff och stoppa det hela.
för mig började dagen ungefär som de flesta dagar har börjat de senaste 2 åren. jag vaknade, satte mig upp och skakade förvirrat på huvudet, aningen förvånad över att vara där jag var. vilket oftast betydde min säng. ibland mattan. inte lika ofta var det någon annanstans än hemma.
livet för mig hade synnerligen lite värde, men jag brukade hålla mig ifrån att jämföra mig med de andra drönarna i den enorma bikupan utanför. jag tjänade ingen. inte så att jag ansåg att jag stod över dom andra, utan mer så att jag inte kände någon samhörighet med någon av dem. eller såg några egentliga skäl till att vilja göra det heller.
den här dagen så steg jag upp och satte på en kanna vatten. jag hade märkt att te ofast brukade få start på mig när jag vaknade, även om jag tyckte det var en hemsk dryck. men jag föredrog ett långt uppvaknande, istället för en kopp brännhett kaffe som kickade igång mig, så att jag blev full av energi men utan saker att lägga den på.
jag brukade sätta mig på balkongen och titta framför mig ett tag. jag var glad över att den globala uppvärmningen till slut gjort sitt, och förvandlat min annars ganska gråa och tråkiga utsikt från balkongen till ett böljande hav ett par km åt väster, med prunkande växter och en grön natur åt alla andra håll. förutom dom sedvanliga stora cementklossarna som kallades hus. men dom störde mig sällan längre.
två år hade gått fort, men jag höll koll på minnesluckorna mellan dagarna, och hade blivit en slags levande kalender av svart. jag hade insett att jag var fast i livsfällan, och det spelade ingen roll vare sig jag kom ihåg eller inte. för det jag inte kom ihåg, fick mig att komma ihåg det jag faktiskt kom ihåg desto mer, så vad jag än gav mig på så var det förgäves.
jag hade blivit min egen terapeut, min egen psykolog, min egen shaman. min egen läkare. och jag var frikostig med det mesta som mina hjälpredor i livet ansåg att jag behövde.
allt hade blivit så mycket enklare sen jag godtog det faktum att det var så här det var att vara en del av människosläktet. jag tyckte nödvändigtvis inte om det, men jag accepterade vardagen för var den var.
för två år sen sa jag upp mig från jobbet som jag inte ens velat ha men känt mig tvungen till, och jag klippte banden med allt och alla som funnits i mitt tidigare liv. jag kunde inte längre se poängen i att vara delaktig i någon slags samhälle. jag längtade efter oberoendet, det ljuva livet, vad det nu kunde innebära.
och det här är historien om hur jorden gick under.
och vad jag fann.
det hade under en längre tid förekommit en tvist mellan diverse experter, teologer och vetenskapsmän, om vilket datum som faktiskt gällde. men nu hade dom alltså enats om ett beslut. det fanns överallt ute i etern.
och tidningarna hypade givetvis upp det hela, med enorma kampanjer och löpsedlar: "1000 saker som du MÅSTE ha gjort innan jorden går under", "de 750 viktigaste sakerna att se", och så vidare.
jag hade dock lika lite intresse av det, som jag hade av det faktum att jorden faktiskt skulle gå under.
för jag visste redan om det sedan länge.
visserligen inte vilket datum, men det räckte med att bara gå ut i världen och öppna ögonen. det var som en enorm stämpel över himlen, bäst före-datum, eller kanske som en klocka som räknade ner. världen som vi kände den skulle gå under, det rådde inga tvivel om den saken.
det borde inte funnits någon där ute som blev förvånad, men ändå så sprang folk runt med panik i blicken, fruktansvärt rädda att inte hinna med, och desperata över att komma på något sätt att undvika det oundvikliga.
men verkligheten är inte jämförbar med någon overklig katastroffilm som man har sett på bio. och det kommer inte att dyka upp någon arnold-biff och stoppa det hela.
för mig började dagen ungefär som de flesta dagar har börjat de senaste 2 åren. jag vaknade, satte mig upp och skakade förvirrat på huvudet, aningen förvånad över att vara där jag var. vilket oftast betydde min säng. ibland mattan. inte lika ofta var det någon annanstans än hemma.
livet för mig hade synnerligen lite värde, men jag brukade hålla mig ifrån att jämföra mig med de andra drönarna i den enorma bikupan utanför. jag tjänade ingen. inte så att jag ansåg att jag stod över dom andra, utan mer så att jag inte kände någon samhörighet med någon av dem. eller såg några egentliga skäl till att vilja göra det heller.
den här dagen så steg jag upp och satte på en kanna vatten. jag hade märkt att te ofast brukade få start på mig när jag vaknade, även om jag tyckte det var en hemsk dryck. men jag föredrog ett långt uppvaknande, istället för en kopp brännhett kaffe som kickade igång mig, så att jag blev full av energi men utan saker att lägga den på.
jag brukade sätta mig på balkongen och titta framför mig ett tag. jag var glad över att den globala uppvärmningen till slut gjort sitt, och förvandlat min annars ganska gråa och tråkiga utsikt från balkongen till ett böljande hav ett par km åt väster, med prunkande växter och en grön natur åt alla andra håll. förutom dom sedvanliga stora cementklossarna som kallades hus. men dom störde mig sällan längre.
två år hade gått fort, men jag höll koll på minnesluckorna mellan dagarna, och hade blivit en slags levande kalender av svart. jag hade insett att jag var fast i livsfällan, och det spelade ingen roll vare sig jag kom ihåg eller inte. för det jag inte kom ihåg, fick mig att komma ihåg det jag faktiskt kom ihåg desto mer, så vad jag än gav mig på så var det förgäves.
jag hade blivit min egen terapeut, min egen psykolog, min egen shaman. min egen läkare. och jag var frikostig med det mesta som mina hjälpredor i livet ansåg att jag behövde.
allt hade blivit så mycket enklare sen jag godtog det faktum att det var så här det var att vara en del av människosläktet. jag tyckte nödvändigtvis inte om det, men jag accepterade vardagen för var den var.
för två år sen sa jag upp mig från jobbet som jag inte ens velat ha men känt mig tvungen till, och jag klippte banden med allt och alla som funnits i mitt tidigare liv. jag kunde inte längre se poängen i att vara delaktig i någon slags samhälle. jag längtade efter oberoendet, det ljuva livet, vad det nu kunde innebära.
och det här är historien om hur jorden gick under.
och vad jag fann.
torsdag 10 februari 2011
onsdag 9 februari 2011
ANEMON
hon med tårar som av smält glas
han med svärta som om av brinnande
glas
bakom spårljuset, i dimman
i gläntan
där gömmer jag mig
i en längtan efter att kunna längta
i det svarta mitt i det vita
gömmer jag dig
i eoner av tid
tills du glömmer mig
likt en drömsyn som var falsk
fast jag var bara lite skev
i oskuldens ögon
och så fel
jag är så tom att jag svajar utan vind
så fåordig att allt jag säger hörs
men bara av mig själv
allena
i eoner av tid
tills den dag jag finna
att mig, du har glömt
han med svärta som om av brinnande
glas
bakom spårljuset, i dimman
i gläntan
där gömmer jag mig
i en längtan efter att kunna längta
i det svarta mitt i det vita
gömmer jag dig
i eoner av tid
tills du glömmer mig
likt en drömsyn som var falsk
fast jag var bara lite skev
i oskuldens ögon
och så fel
jag är så tom att jag svajar utan vind
så fåordig att allt jag säger hörs
men bara av mig själv
allena
i eoner av tid
tills den dag jag finna
att mig, du har glömt
söndag 6 februari 2011
inväntar feberdrömmarna med en nästan extatisk känsla av att dom kommer att bli underbara.
inatt bryter jag ned mig själv.
jag kanske kommer springandes med ljusets hastighet i ett desperat försök att vända på tiden.
vrida tillbaks klockan, och bryta av visarna.
klippa anslutningen till alla dessa meningslösa människor med meningslösa åsikter och känslor, som jag helt enkelt inte bryr mig om. nu, mer än någonsin har jag insett hur mycket jag föraktar alla dessa varelser som lever på natten (dock föraktar jag även dag-vampyrerna). jag måste bryta ned mig själv för att nå nollpunkten. för endast då kan jag se klart, endast då kan jag staka ut min väg. för jag ser ingen väg nu, jag ser genom hatfyllda ögon av det svartaste svarta och vill sätta eld på allting. jag har helt enkelt ingenting kvar att förlora, för jag har redan tappat min självrespekt och jag gav upp allting för att jag inte längre orkar att kämpa. ni kan ta er verklighet, så stannar jag i feberdrömmarnas värld och skakar händer med mina demoner och dansar som små eldar på februarihimlen. för var dag som går finner jag bara mer bevis för hur fullkomligt ointressant det är att leva. inte så att döden tränger sig på, mer så att jag har tröttnat på löften, tomma ord, trötta ögon, pensionärer, dekadenta 18 åringar som tror dom har sett livets horisont, fulla bönder, fula tjejer, fulla fula tjejer, fula fulla bönder, berg och dalbanor, att läsa om verkanseld i tidningen, andra länders vansinniga och ständiga misär, arbetsgivare, tv-program, dataspel, dålig musik som folk ändå gillar för att dom är ungefär lika djupa som ölglaset dom har framför sig (ett ölglas är nästan för djupt), harpan, kött, grönsaker, djur, svenskar, invandrare, pundare, kristna, permobiler, tandläkare, kassabiträden, vägararbeten, folk som kör för fort, folk som går för sakta, snygga tjejer, fulla snygga tjejer, värdelösa pojkvänner, sexlust, räntor, tarmfloran, årsdagar, triologier, dagens lunch, pengar, glädje, sorg, vapenvilor, självutnämnda psykologer som vet ungefär lika mycket om mitt liv och livsval och sorger som en katt vet om romarrikets historia, cancer, socialförvaltningen, ikea, google, telefonbok, själlösa dagdrömmare, fientliga psykopater, empati, sympati, patos, sallad, sprit, det personliga ansvaret, kultur-arv, lagar, flygskatt, ekonomi, mattematik, trender, cynism, det stora allvaret, film noir, allt som jag är och allt som jag inte är, ekologi, källsortering, skrämselpropaganda, bloggare, musiker, världshaven, universum, gud, shack. matt.
inatt bryter jag ned mig själv.
jag kanske kommer springandes med ljusets hastighet i ett desperat försök att vända på tiden.
vrida tillbaks klockan, och bryta av visarna.
klippa anslutningen till alla dessa meningslösa människor med meningslösa åsikter och känslor, som jag helt enkelt inte bryr mig om. nu, mer än någonsin har jag insett hur mycket jag föraktar alla dessa varelser som lever på natten (dock föraktar jag även dag-vampyrerna). jag måste bryta ned mig själv för att nå nollpunkten. för endast då kan jag se klart, endast då kan jag staka ut min väg. för jag ser ingen väg nu, jag ser genom hatfyllda ögon av det svartaste svarta och vill sätta eld på allting. jag har helt enkelt ingenting kvar att förlora, för jag har redan tappat min självrespekt och jag gav upp allting för att jag inte längre orkar att kämpa. ni kan ta er verklighet, så stannar jag i feberdrömmarnas värld och skakar händer med mina demoner och dansar som små eldar på februarihimlen. för var dag som går finner jag bara mer bevis för hur fullkomligt ointressant det är att leva. inte så att döden tränger sig på, mer så att jag har tröttnat på löften, tomma ord, trötta ögon, pensionärer, dekadenta 18 åringar som tror dom har sett livets horisont, fulla bönder, fula tjejer, fulla fula tjejer, fula fulla bönder, berg och dalbanor, att läsa om verkanseld i tidningen, andra länders vansinniga och ständiga misär, arbetsgivare, tv-program, dataspel, dålig musik som folk ändå gillar för att dom är ungefär lika djupa som ölglaset dom har framför sig (ett ölglas är nästan för djupt), harpan, kött, grönsaker, djur, svenskar, invandrare, pundare, kristna, permobiler, tandläkare, kassabiträden, vägararbeten, folk som kör för fort, folk som går för sakta, snygga tjejer, fulla snygga tjejer, värdelösa pojkvänner, sexlust, räntor, tarmfloran, årsdagar, triologier, dagens lunch, pengar, glädje, sorg, vapenvilor, självutnämnda psykologer som vet ungefär lika mycket om mitt liv och livsval och sorger som en katt vet om romarrikets historia, cancer, socialförvaltningen, ikea, google, telefonbok, själlösa dagdrömmare, fientliga psykopater, empati, sympati, patos, sallad, sprit, det personliga ansvaret, kultur-arv, lagar, flygskatt, ekonomi, mattematik, trender, cynism, det stora allvaret, film noir, allt som jag är och allt som jag inte är, ekologi, källsortering, skrämselpropaganda, bloggare, musiker, världshaven, universum, gud, shack. matt.
fredag 4 februari 2011
THE GREAT PAN IS DEAD
GÅ GENAST IN OCH LADDA NER LÅTEN SOM FINNS PÅ FÖLJANDE LÄNK.
DET ÄR I PRINCIP ALLT JAG HAR ATT SÄGA.
DET ENDA SKIVSLÄPP JAG SER FRAM EMOT I ÅR.
OCH JAG MINNS INTE ENS NÄR JAG SENAST SÅG FRAM EMOT NÅGOT ALLS.
COLD CAVE
texten är precis så löjligt bra som låten i sig är:
TELL ME WHEN THE WORLD IS ENDING
YOU WON'T BE THERE STILL PRETENDING
I WAS JUST SOMEONE YOU WOULD LOVE TO LOVE
BUT NEVER LOVE
I KNOW PEOPLE WITHOUT SUBSTANCE
WILL FILL THEMSELVES WITH SUBSTANCES
BUT THEN, HONEY CHILD
THERE WAS US
THERE STILL IS
I WILL COME RUNNING
RUNNING THROUGH THE YEARS
HUNTING HEART
CRUSHING FEAR
I AM STILL HAUNTING
DOWN THE ROADS
I KNOW
OF THE HELL
THAT BEGS AND BURNS
BELOW
TELL ME HOW THE STARS EXPLODED
HEAVEN CAVED IN
EARTH CORRODED
I WAS STILL BREAKING MY BODY IN
WHEN YOU FIRST TOUCHED ME
I KNOW PEOPLE WILL SAY
WE'VE THROWN OUR LIVES AWAY
BUT IS THERE A TRAIL TO SALVATION
OR SALVATION ANYWAY????
THEIR LOVE LAUGHS AS LOCKSMITHS
WE'RE SMASHING THROUGH THE WINDOWS
OF DELICATE DREAM HOMES
I FEEL SO CROWDED ALONE
THE EMPATHY OF BREAKING CHAINS
THE SYMPATHY IN CRASHING WAVES
CAREFUL BOY, CAUTION GIRL
I DO NO THINK WE WERE
MEANT FOR THIS WORLD
FOREVER HAUNTED
BY THE ROADS I KNOW
AND IF NOT ABOVE
I'LL SEE YOU BELOW.
DET ÄR I PRINCIP ALLT JAG HAR ATT SÄGA.
DET ENDA SKIVSLÄPP JAG SER FRAM EMOT I ÅR.
OCH JAG MINNS INTE ENS NÄR JAG SENAST SÅG FRAM EMOT NÅGOT ALLS.
COLD CAVE
texten är precis så löjligt bra som låten i sig är:
TELL ME WHEN THE WORLD IS ENDING
YOU WON'T BE THERE STILL PRETENDING
I WAS JUST SOMEONE YOU WOULD LOVE TO LOVE
BUT NEVER LOVE
I KNOW PEOPLE WITHOUT SUBSTANCE
WILL FILL THEMSELVES WITH SUBSTANCES
BUT THEN, HONEY CHILD
THERE WAS US
THERE STILL IS
I WILL COME RUNNING
RUNNING THROUGH THE YEARS
HUNTING HEART
CRUSHING FEAR
I AM STILL HAUNTING
DOWN THE ROADS
I KNOW
OF THE HELL
THAT BEGS AND BURNS
BELOW
TELL ME HOW THE STARS EXPLODED
HEAVEN CAVED IN
EARTH CORRODED
I WAS STILL BREAKING MY BODY IN
WHEN YOU FIRST TOUCHED ME
I KNOW PEOPLE WILL SAY
WE'VE THROWN OUR LIVES AWAY
BUT IS THERE A TRAIL TO SALVATION
OR SALVATION ANYWAY????
THEIR LOVE LAUGHS AS LOCKSMITHS
WE'RE SMASHING THROUGH THE WINDOWS
OF DELICATE DREAM HOMES
I FEEL SO CROWDED ALONE
THE EMPATHY OF BREAKING CHAINS
THE SYMPATHY IN CRASHING WAVES
CAREFUL BOY, CAUTION GIRL
I DO NO THINK WE WERE
MEANT FOR THIS WORLD
FOREVER HAUNTED
BY THE ROADS I KNOW
AND IF NOT ABOVE
I'LL SEE YOU BELOW.
JULIAN CASABLANCAS OCH JAG
vi såg varann och började prata och vi hade extremt kul, vi drack white russian's och rökte cigg, och han var precis så där som han ska vara.
sen helt plötsligt var min käre vän kristian där också, och vi var på en annan plats på någon konstig bar ute i en botanisk trädgård och det var natt och vi började bli grisiga.
och vi pratade musik.
sen minns jag typ ingenting mer.
UTÅT-INSIKT
jag tror att jag skulle vara en ganska simpel man om jag inte var så komplicerad.
så jag tror att jag ska sträva efter ett liv i simpelhet.
att lära mig att verkligen uppskatta dom små sakerna.
att ta dom till mig och göra dom så mycket större.
för att finna det äkta, nå kärnan av det som verkligen betyder någonting.
jag ska ta min vålnad runt halsen och kasta honom överbord.
för oavsett om jag sjunker (jag sjunker, jag sjunker) så förtjänar jag en fin middag, ett gott vin, i ett förnämligt sällskap, innan det blir dags.
morgondagen existerar ej förrän jag har vaknat och gjort den till min.
sen är den min att forma bäst jag vill.
jag är i landskapet mellan tiden.
i rummet som är jag.
jag ska lära mig att vara tacksam för allt som är jag och allt som jag inte är, jag ska lära mig att njuta även då allting kolliderar, för det måste finnas något vackert där också, något äkta.
från mörkret, in i ljuset. inte tvärtom.
jag ska bli allting jag vill bli och lära mig att älska mitt liv för vad det är.
jag ska lära mig att leva med mig själv.
så jag tror att jag ska sträva efter ett liv i simpelhet.
att lära mig att verkligen uppskatta dom små sakerna.
att ta dom till mig och göra dom så mycket större.
för att finna det äkta, nå kärnan av det som verkligen betyder någonting.
jag ska ta min vålnad runt halsen och kasta honom överbord.
för oavsett om jag sjunker (jag sjunker, jag sjunker) så förtjänar jag en fin middag, ett gott vin, i ett förnämligt sällskap, innan det blir dags.
morgondagen existerar ej förrän jag har vaknat och gjort den till min.
sen är den min att forma bäst jag vill.
jag är i landskapet mellan tiden.
i rummet som är jag.
jag ska lära mig att vara tacksam för allt som är jag och allt som jag inte är, jag ska lära mig att njuta även då allting kolliderar, för det måste finnas något vackert där också, något äkta.
från mörkret, in i ljuset. inte tvärtom.
jag ska bli allting jag vill bli och lära mig att älska mitt liv för vad det är.
jag ska lära mig att leva med mig själv.
måndag 31 januari 2011
STAY
dörren fyller sitt syfte, den gör sitt jobb.
innestängd, ombonad.
sinnesstämningen är djup, djupare nu.
SKANDAL!
van gogh kom springandes och ville ha tillbaka sitt öra.
som om livets pantbank skulle ha öppet på en söndag.
SKRÄLL!
alla människor pantsätter saker hela tiden.
varje dag, varje sekund.
gitarrer, bilar, hjärtan.
livs-onödiga prylar.
vi säljer oss också.
och skuldsätter oss.
vi dras till cirklar, för av någon anledning så tycks vi trivas i slutna cirklar av absolut tomhet.
livsgarantier.
årsbesked från banken.
löne-spec.
deklarationen inlämnad och klar.
STÄNGDA DÖRRAR!
slutna ögon.
för vem orkar se.
vi reser dit man ska för att det är dit man ska.
vilja är inte så viktigt.
iväg - fort - nu.
mitt liv krympte till storleken av ett rum.
en säng utan värme.
ett huvud utan hjärna.
en kropp utan själ.
ett hjärta utan slag.
en varelse utan vilja.
KRAMP!
resurserna är få.
isen utomhus är halare än på 100 år, men värmen från helvetet är lika förödande som förr.
världen är en twilight zone.
en vortex.
emfysisk kollaps.
DET SKER!
alla väntar på sommaren som ska bli så varm att till och med statyn av Tage Danielsson börjar brinna och smälter bort.
som om han själv insett att det kanske är dags att ge staden med alla idéer och framtidar något annat att stödja sig på och hoppa in i samtiden.
PÅNYTTFÖDD!
rädsla.
och ånger/st
imorgon ska jag göra någonting som inte gjordes igår så att jag slipper göra det i övermorgon.
ÖPPNA MIN DÖRR!
innestängd, ombonad.
sinnesstämningen är djup, djupare nu.
SKANDAL!
van gogh kom springandes och ville ha tillbaka sitt öra.
som om livets pantbank skulle ha öppet på en söndag.
SKRÄLL!
alla människor pantsätter saker hela tiden.
varje dag, varje sekund.
gitarrer, bilar, hjärtan.
livs-onödiga prylar.
vi säljer oss också.
och skuldsätter oss.
vi dras till cirklar, för av någon anledning så tycks vi trivas i slutna cirklar av absolut tomhet.
livsgarantier.
årsbesked från banken.
löne-spec.
deklarationen inlämnad och klar.
STÄNGDA DÖRRAR!
slutna ögon.
för vem orkar se.
vi reser dit man ska för att det är dit man ska.
vilja är inte så viktigt.
iväg - fort - nu.
mitt liv krympte till storleken av ett rum.
en säng utan värme.
ett huvud utan hjärna.
en kropp utan själ.
ett hjärta utan slag.
en varelse utan vilja.
KRAMP!
resurserna är få.
isen utomhus är halare än på 100 år, men värmen från helvetet är lika förödande som förr.
världen är en twilight zone.
en vortex.
emfysisk kollaps.
DET SKER!
alla väntar på sommaren som ska bli så varm att till och med statyn av Tage Danielsson börjar brinna och smälter bort.
som om han själv insett att det kanske är dags att ge staden med alla idéer och framtidar något annat att stödja sig på och hoppa in i samtiden.
PÅNYTTFÖDD!
rädsla.
och ånger/st
imorgon ska jag göra någonting som inte gjordes igår så att jag slipper göra det i övermorgon.
ÖPPNA MIN DÖRR!
söndag 30 januari 2011
PERMANENT EXILE
gammal wok smakar bäst ihop med kall coca-cola
tro mig, jag vet
bedrövad, exstatisk, invalid
jag vet imgemting
om någonting
gåtor överallt
landskap av tomhet
tro mig, jag vet
bedrövad, exstatisk, invalid
jag vet imgemting
om någonting
gåtor överallt
landskap av tomhet
tisdag 25 januari 2011
AVD. 40
hela jag är ett infekterat sår som vägrar att läka
full med skotthål
indränkt i eldfarliga ämnen
explosiv och dödsfarlig
apterad och fylld med hat
s - a - t - a - n
vad ont allting gör och hur jag inte längre är här
doktorer springer runt med analyser och journaler
som inte säger någonting om någonting
för ingenting är fel
det är så här jag är
full med skotthål
indränkt i eldfarliga ämnen
explosiv och dödsfarlig
apterad och fylld med hat
s - a - t - a - n
vad ont allting gör och hur jag inte längre är här
doktorer springer runt med analyser och journaler
som inte säger någonting om någonting
för ingenting är fel
det är så här jag är
måndag 24 januari 2011
TRAU-MATIC
den enda religion jag någonsin skulle kunna tänka mig att falla in ledet och tro på, är den som kan garantera mig att jag aldrig någonsin kommer att behöva leva igen, inte i någon värld överhuvudtaget.
söndag 23 januari 2011
5 ÅR GAMMAL DIKT PT. II
vilse i känslorna.
det finns ord som aldrig borde ha skrivits
och kanske är just dom här orden precis sådana
flickor, kvinnor, ni har utövat eran makt
ni har fått mig på fall
det är en härlig känsla, en känsla så varm
jag skulle ta tillbaka allt jag någonsin sagt
om det stod i min makt
sudda ut saker man har skrivit
för ord kan göra så ont, ord kan göra en ond
dom kan borra sig in till själen
och beröva en på allt man behöver
jag viskar ibland
små ord till mig själv
och vad som döljs i mina läspningar
är fragment av saker ni aldrig skulle förstå
ett skrik av vällust ekar bort över en sjö någonstans
det är en underbar natt
några ungdomar badar näck och det är sommar och alldeles lagom varmt
en ensam liten eka flyter omkring på den mörka blanka ytan
den har slitit sig loss från stranden i norr där vi sitter och glor
tittar ut över den mörka blanka ytan
vi viskar vackra ord till varann
skrattar även till ibland
det börjar bli svalt och i min dröm hittar jag en filt
springer till en avlägsen klippa och tänder en eld
lägger filten om oss båda, vi sitter så tätt
du frågar frågan och jag svarar mitt svar och ler löjligt och tafatt
vi sitter på klippan och känner elden sprida sig inom oss
våra hjärtan slår volter och lyckan är vår
vi vaknar i varandras armar av att solen står högt
allt vi en gång visste om kärlek har vi glömt
vi är här och nu
och det skulle vara så kul
om min dröm vore sann
om så bara min dröm vore sann
en liten hälsning från mig
till livet som försvann
det finns ord som aldrig borde ha skrivits
och kanske är just dom här orden precis sådana
flickor, kvinnor, ni har utövat eran makt
ni har fått mig på fall
det är en härlig känsla, en känsla så varm
jag skulle ta tillbaka allt jag någonsin sagt
om det stod i min makt
sudda ut saker man har skrivit
för ord kan göra så ont, ord kan göra en ond
dom kan borra sig in till själen
och beröva en på allt man behöver
jag viskar ibland
små ord till mig själv
och vad som döljs i mina läspningar
är fragment av saker ni aldrig skulle förstå
ett skrik av vällust ekar bort över en sjö någonstans
det är en underbar natt
några ungdomar badar näck och det är sommar och alldeles lagom varmt
en ensam liten eka flyter omkring på den mörka blanka ytan
den har slitit sig loss från stranden i norr där vi sitter och glor
tittar ut över den mörka blanka ytan
vi viskar vackra ord till varann
skrattar även till ibland
det börjar bli svalt och i min dröm hittar jag en filt
springer till en avlägsen klippa och tänder en eld
lägger filten om oss båda, vi sitter så tätt
du frågar frågan och jag svarar mitt svar och ler löjligt och tafatt
vi sitter på klippan och känner elden sprida sig inom oss
våra hjärtan slår volter och lyckan är vår
vi vaknar i varandras armar av att solen står högt
allt vi en gång visste om kärlek har vi glömt
vi är här och nu
och det skulle vara så kul
om min dröm vore sann
om så bara min dröm vore sann
en liten hälsning från mig
till livet som försvann
MONOTON UNT MINIMAL
jag har vältrat mig i sorg under så många år nu.
jag minns inte ens hur det blev så.
och jag vet inte heller hur jag någonsin skulle kunna ta mig ur det.
eller om jag ens vill.
allt har blivit en fasad, allt som är jag.
en kall yta över en känslig grund.
jag skrattar när framtiden kommer på tal, för allt är så ironiskt.
så hemskt. så fel.
jag fantiserar sällan längre.
jag har svårt att visualisera mina tankar.
drömmer inte.
sover bara i något slags medvetslöst töcken.
repetiv vardag, repetiva samtal.
samma meningslösa lunk som igår.
tidlösa epoker av ingenting flyter förbi.
jag har helt enkelt inget som helst intresse eller utbyte av det som får andra att vandra vidare.
jag må ha lämnat dimmbankarna men minnesluckorna består.
eskapaderna likaså.
vad dom nu innebar.
kanske har jag krossat mig själv, eller så fick jag hjälp på vägen.
det spelar ingen större roll, för jag tar sönder allt, genom mig.
klipper jag mina band, så klipps även dina.
men jag är emotionellt störd.
jag passar på att låta tårarna rinna till lite extra när jag hackar lök, för det är bara då det fungerar.
jag minns inte ens hur det blev så.
och jag vet inte heller hur jag någonsin skulle kunna ta mig ur det.
eller om jag ens vill.
allt har blivit en fasad, allt som är jag.
en kall yta över en känslig grund.
jag skrattar när framtiden kommer på tal, för allt är så ironiskt.
så hemskt. så fel.
jag fantiserar sällan längre.
jag har svårt att visualisera mina tankar.
drömmer inte.
sover bara i något slags medvetslöst töcken.
repetiv vardag, repetiva samtal.
samma meningslösa lunk som igår.
tidlösa epoker av ingenting flyter förbi.
jag har helt enkelt inget som helst intresse eller utbyte av det som får andra att vandra vidare.
jag må ha lämnat dimmbankarna men minnesluckorna består.
eskapaderna likaså.
vad dom nu innebar.
kanske har jag krossat mig själv, eller så fick jag hjälp på vägen.
det spelar ingen större roll, för jag tar sönder allt, genom mig.
klipper jag mina band, så klipps även dina.
men jag är emotionellt störd.
jag passar på att låta tårarna rinna till lite extra när jag hackar lök, för det är bara då det fungerar.
lördag 15 januari 2011
VOLATILE MEMORY
demerol med plusmeny
vi är ur kurs
massorna jublar åt mina fatala förluster
virila förlustelser
monstruösa problem skjuter man åt sidan
och göder dom med lite mer
det är så man gör
man botar tandvärk med mer
man botar bakfylla med mer
man tar mer för att få mer
vansinnet vansinnet vansinnet
det är så man gör
ingenting rubbar mig idag
jag tar inte åt mig
för jag är inte jag längre
vi är ur kurs
massorna jublar åt mina fatala förluster
virila förlustelser
monstruösa problem skjuter man åt sidan
och göder dom med lite mer
det är så man gör
man botar tandvärk med mer
man botar bakfylla med mer
man tar mer för att få mer
vansinnet vansinnet vansinnet
det är så man gör
ingenting rubbar mig idag
jag tar inte åt mig
för jag är inte jag längre
5 ÅR GAMMAL DIKT
sen natt i sen december 2005.
finns det ingenting kvar
i detta vinterlandskap
där allt är kallt och svart
där inget ljus sipprar in
bakom frostade fönsterglas sitter vi ensamma kvar
i väntan på nåt vackert och fint
när klubbarna stängt sina dörrar
släckt alla lampor och stängt av disco-kulan
och vi dansat våra sista steg för idag
släntrar vi sakta hem till nån
och vi somnar mitt i en galen efterfest
och vaknar med eld i våra bröst
och ingen röst kvar
med det finns ingenting att säga
allt är mörker och kallt
bara ångesten kvar
var är all gårdagens glädje idag?
någon slogs i en kö
någon förfördes i en sexdröm
och någon svalde sina ord
vi står ensamma kvar på en bro
och ser dom sista fåglarna fly allt längre söderut
dom flyr från den här stan
för här finns ingenting kvar
dom lämnar oss stående och stirrande
för vi har ingenting kvar
inga att känslor att förlora
inga hjärtan att bryta
inga människor värda att ödsla sin tid på
jag gör snö-änglar på en öde åker nånstans
försöker gräva mig ner
till livet en trappa ner
och jag längtar tillbaks
till en dags i mina ungdomsår
där inget var svårt
egentligen vilken vanlig dag som helst
där inte livet var så fruktansvärt hårt
nu står jag ensam här
på en balkong hos en vän
röker en bitter vinternatts-cigg
ser ut över stan
och undrar vad som håller mig kvar
är det känslan av
att inget är bättre någon annanstans
eller är det tristessen eller rädslan
jag är tomhet personifierad
och du skulle kunna vara kärleken i mitt liv
om jag nu bara hade nåt liv
kärleken är min kärlek
och av den finns ingenting kvar
har mitt hjärta verkligen slutat att slå?
finns det ingenting kvar
i detta vinterlandskap
där allt är kallt och svart
där inget ljus sipprar in
bakom frostade fönsterglas sitter vi ensamma kvar
i väntan på nåt vackert och fint
när klubbarna stängt sina dörrar
släckt alla lampor och stängt av disco-kulan
och vi dansat våra sista steg för idag
släntrar vi sakta hem till nån
och vi somnar mitt i en galen efterfest
och vaknar med eld i våra bröst
och ingen röst kvar
med det finns ingenting att säga
allt är mörker och kallt
bara ångesten kvar
var är all gårdagens glädje idag?
någon slogs i en kö
någon förfördes i en sexdröm
och någon svalde sina ord
vi står ensamma kvar på en bro
och ser dom sista fåglarna fly allt längre söderut
dom flyr från den här stan
för här finns ingenting kvar
dom lämnar oss stående och stirrande
för vi har ingenting kvar
inga att känslor att förlora
inga hjärtan att bryta
inga människor värda att ödsla sin tid på
jag gör snö-änglar på en öde åker nånstans
försöker gräva mig ner
till livet en trappa ner
och jag längtar tillbaks
till en dags i mina ungdomsår
där inget var svårt
egentligen vilken vanlig dag som helst
där inte livet var så fruktansvärt hårt
nu står jag ensam här
på en balkong hos en vän
röker en bitter vinternatts-cigg
ser ut över stan
och undrar vad som håller mig kvar
är det känslan av
att inget är bättre någon annanstans
eller är det tristessen eller rädslan
jag är tomhet personifierad
och du skulle kunna vara kärleken i mitt liv
om jag nu bara hade nåt liv
kärleken är min kärlek
och av den finns ingenting kvar
har mitt hjärta verkligen slutat att slå?
fredag 14 januari 2011
DAYMARES
livslögnen är den enda sanna lögnen som alla köper fullt ut.
för tänk om jag faktiskt inte ser lycka som något universellt eller likadant för varje enskild person.
utbildning, jobba, barn, great success.
varför ska jag förväntas vilja ha allt det där?
varför förväntas människan göra "dom rätta" valen i livet, för att blidka alla runt omkring sig?
ska jag inbilla mig att livet får något slags värde, att jag får någon slags värdighet för att man gör precis så som alla tycker att livet ska se ut?
jag lärde mig knyta mina skor när jag var liten.
jag hade säkert kunnat kämpa mig igenom matte A till Ö om jag verkligen hade känt att jag ville.
men jag har sannerligen haft mer nytta av skoknytandet under mina 28år, än jag har haft av att beräkna b + 3,5 = 5.
och ja, svaret är b = 1,5.
självklart har jag livsångest precis som alla andra som lever.
jag har sådan livsångest att jag får dödsångest, för att
L I V E T
Ä R
S Å
S T O R T
och jag är så oerhört liten, oerfaren, en tänkande varelse med allt för mycket tid att tänka på allt det där som så många andra helt sonika aldrig tänker på när dom famlar genom livet på jobb som dom hatar, med personer runt omkring sig som dom hatar, med familjemiddagar dom hatar, med svärföräldrar som hatar dom, med stenciler som visar deras livslinje med ett litet streck som är ganska krokigt, men med väldigt få toppar och dalar.
jag vill inte leva så, jag har inte levt så, och jag tänker inte leva så.
jag säger inte att jag är lycklig. eller att jag ens har den minsta aning om vad det egentligen innebär. men jag tänker söka den. kanske hittar jag den aldrig. men att ge upp och falla in i ledet hoppas jag att jag aldrig gör.
jag är helt uppenbart fortfarande en ung och arg tonåring i hjärtat.
med drömmar om molotov-cocktails och svart tjock rök.
drömmar om att sätta hjärtan i brand.
att fortsätta vara ung, full, och underbar.
paradoxen ligger dock i att jag faktiskt försöker intala mig själv att jag vill ha det där livet som alla andra har.
bara för att jag inte har särskilt mycket annat.
för tänk om jag faktiskt inte ser lycka som något universellt eller likadant för varje enskild person.
utbildning, jobba, barn, great success.
varför ska jag förväntas vilja ha allt det där?
varför förväntas människan göra "dom rätta" valen i livet, för att blidka alla runt omkring sig?
ska jag inbilla mig att livet får något slags värde, att jag får någon slags värdighet för att man gör precis så som alla tycker att livet ska se ut?
jag lärde mig knyta mina skor när jag var liten.
jag hade säkert kunnat kämpa mig igenom matte A till Ö om jag verkligen hade känt att jag ville.
men jag har sannerligen haft mer nytta av skoknytandet under mina 28år, än jag har haft av att beräkna b + 3,5 = 5.
och ja, svaret är b = 1,5.
självklart har jag livsångest precis som alla andra som lever.
jag har sådan livsångest att jag får dödsångest, för att
L I V E T
Ä R
S Å
S T O R T
och jag är så oerhört liten, oerfaren, en tänkande varelse med allt för mycket tid att tänka på allt det där som så många andra helt sonika aldrig tänker på när dom famlar genom livet på jobb som dom hatar, med personer runt omkring sig som dom hatar, med familjemiddagar dom hatar, med svärföräldrar som hatar dom, med stenciler som visar deras livslinje med ett litet streck som är ganska krokigt, men med väldigt få toppar och dalar.
jag vill inte leva så, jag har inte levt så, och jag tänker inte leva så.
jag säger inte att jag är lycklig. eller att jag ens har den minsta aning om vad det egentligen innebär. men jag tänker söka den. kanske hittar jag den aldrig. men att ge upp och falla in i ledet hoppas jag att jag aldrig gör.
jag är helt uppenbart fortfarande en ung och arg tonåring i hjärtat.
med drömmar om molotov-cocktails och svart tjock rök.
drömmar om att sätta hjärtan i brand.
att fortsätta vara ung, full, och underbar.
paradoxen ligger dock i att jag faktiskt försöker intala mig själv att jag vill ha det där livet som alla andra har.
bara för att jag inte har särskilt mycket annat.
onsdag 12 januari 2011
DU HAV
dikt skriven under tidiga delen av 2004.
om detta är ett hav
står jag på andra sidan
jag är aldrig så ensam
som när tystnaden fyller min mun
som när sången har tonat ut och
sagorna gått mot sitt slut
och så fanns hon där
som så många andra innan henne
men så fanns hon där
och jag inbillade mig att hon fanns där
för mig
om det här är havet
och du står på andra sidan
så simmar jag till dig
om detta är ett hav
står jag på andra sidan
jag är aldrig så ensam
som när tystnaden fyller min mun
som när sången har tonat ut och
sagorna gått mot sitt slut
och så fanns hon där
som så många andra innan henne
men så fanns hon där
och jag inbillade mig att hon fanns där
för mig
om det här är havet
och du står på andra sidan
så simmar jag till dig
tisdag 11 januari 2011
KID ICARUS
jag kom på mig själv inatt med att sitta och tänka på minnen.
platser, personer, händelser, saker som har skett när man har haft hjärnan på sniskan rejält, men ändå lyckats bevarat fragment av de stunderna, för att sedan koppla samman dem med någon slags kärlek, eller förtjusning rättare sagt.
för vad är ett kärt minne?
är det ett absinthe-fyllt blodomlopp, där dina ben inte längre bär, och du skrattar så att du gråter och allt är upp och ner, men du vet, instinktivt, att du har den bästa kvällen i ditt liv, för du har kvävt känslan, alla känslor, av att behöva vara, göra, känna någonting annat än just de där lustfyllda timmarna av total eufori och lycka.
fast i själva verket har du inte en aning om någonting alls.
som dåligt sex som du ändå höjer till skyarna för att du under ett par ynka sekunder faktiskt inbillade dig att du mådde bra.
av någon outgrundlig anledning så har jag väldigt många såna där fragment, minnesbildsspel, event samlade i huvudet.
kära minnen?
tydligen.
platser, personer, händelser, saker som har skett när man har haft hjärnan på sniskan rejält, men ändå lyckats bevarat fragment av de stunderna, för att sedan koppla samman dem med någon slags kärlek, eller förtjusning rättare sagt.
för vad är ett kärt minne?
är det ett absinthe-fyllt blodomlopp, där dina ben inte längre bär, och du skrattar så att du gråter och allt är upp och ner, men du vet, instinktivt, att du har den bästa kvällen i ditt liv, för du har kvävt känslan, alla känslor, av att behöva vara, göra, känna någonting annat än just de där lustfyllda timmarna av total eufori och lycka.
fast i själva verket har du inte en aning om någonting alls.
som dåligt sex som du ändå höjer till skyarna för att du under ett par ynka sekunder faktiskt inbillade dig att du mådde bra.
av någon outgrundlig anledning så har jag väldigt många såna där fragment, minnesbildsspel, event samlade i huvudet.
kära minnen?
tydligen.
måndag 10 januari 2011
LYCKAN KOMMER, LYCKAN GÅR.
Det första inlägget.
Tänkte bara förklara lite kort vad som är syftet med min blogg.
Med tanke på hur saker och ting är och har blivit, så tänkte jag att jag ska försöka ge mig själv en rejäl spark i röven, och försöka få igång min kreativitet som jag under en längre tid tryckt ner.
Jag älskar att skriva, och jag förstår inte varför jag egentligen slutade med det, men hursomhelst, här är vi nu.
Det är inte meningen att ni som kanske kommer läsa den här bloggen ska kunna relatera, förstå, eller sympatisera med mig, utan som sagt var, jag gör det här för att jag känner att jag behöver det.
Skapandet av någonting är viktigt för mig, och jag tänker om jag väl kommer igång med det här, så kanske jag även kan ta tag i musiken på riktigt igen.
Vi kan kalla det här för min alldeles egna lilla sfär, en plats för mina reflektioner och tankar, ett forum för min glädje och min sorg. Jag kommer att skriva det som kommer till mig för stunden, ska försöka att inte överarbeta inlägg, inte tänka för hårt, mest bara spotta ur mig det som jag ruvar på.
Kände mig mest bara tvungen att förklara detta.
*****************
existentiell kris.
jag undrar hur mörkt det här mörkret egentligen kan bli?
hur stort kan ett hål bli?
januari 2011 har redan skett.
hur lång distans är tillräckligt lång distans?
jag har sett allt det här förut, känt allting en gång tidigare.
men jag kan inte förhindra att det upprepas.
inte hantera besvikelsen, sorgen, inte den här gången heller.
så jag plockar fram de enda redskap jag vet hur man använder.
och gömmer mig själv.
lägger en stor sten över detta hypocentrum.
stjärnorna på himlen blinkar åt mig, men dom är lögnare allihop.
framtiden är beroende av mig, men är jag beroende av den?
är jag trött på allt, eller är allt trött på mig?
den skugga jag kastar går inte att mäta.
det moln som svävar över mig går inte att nå.
inte nu.
det känns som allting är förutbestämt, för det känns som om allting har hänt förut.
det finns inget slut, det finns ingen början.
ingen luft, ingen värld.
men jag var där. är. här.
trauma, min vän.
våra vägar korsas igen.
hur ska det sluta den här gången?
Tänkte bara förklara lite kort vad som är syftet med min blogg.
Med tanke på hur saker och ting är och har blivit, så tänkte jag att jag ska försöka ge mig själv en rejäl spark i röven, och försöka få igång min kreativitet som jag under en längre tid tryckt ner.
Jag älskar att skriva, och jag förstår inte varför jag egentligen slutade med det, men hursomhelst, här är vi nu.
Det är inte meningen att ni som kanske kommer läsa den här bloggen ska kunna relatera, förstå, eller sympatisera med mig, utan som sagt var, jag gör det här för att jag känner att jag behöver det.
Skapandet av någonting är viktigt för mig, och jag tänker om jag väl kommer igång med det här, så kanske jag även kan ta tag i musiken på riktigt igen.
Vi kan kalla det här för min alldeles egna lilla sfär, en plats för mina reflektioner och tankar, ett forum för min glädje och min sorg. Jag kommer att skriva det som kommer till mig för stunden, ska försöka att inte överarbeta inlägg, inte tänka för hårt, mest bara spotta ur mig det som jag ruvar på.
Kände mig mest bara tvungen att förklara detta.
*****************
existentiell kris.
jag undrar hur mörkt det här mörkret egentligen kan bli?
hur stort kan ett hål bli?
januari 2011 har redan skett.
hur lång distans är tillräckligt lång distans?
jag har sett allt det här förut, känt allting en gång tidigare.
men jag kan inte förhindra att det upprepas.
inte hantera besvikelsen, sorgen, inte den här gången heller.
så jag plockar fram de enda redskap jag vet hur man använder.
och gömmer mig själv.
lägger en stor sten över detta hypocentrum.
stjärnorna på himlen blinkar åt mig, men dom är lögnare allihop.
framtiden är beroende av mig, men är jag beroende av den?
är jag trött på allt, eller är allt trött på mig?
den skugga jag kastar går inte att mäta.
det moln som svävar över mig går inte att nå.
inte nu.
det känns som allting är förutbestämt, för det känns som om allting har hänt förut.
det finns inget slut, det finns ingen början.
ingen luft, ingen värld.
men jag var där. är. här.
trauma, min vän.
våra vägar korsas igen.
hur ska det sluta den här gången?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)