amsterdam. staden där tid inte existerar. här kan du stanna ett par dagar eller tre månader, beroende på vilken väg till undergång du väljer.
jag steg på planet genomsvett och landade på schiphol förkyld tack vare den fantastiska luftkonditioneringen. jag tog mig så snabbt jag bara kunde till taxizonen och fann ett lämpligt färdmedel. jag hade ingen reservation någonstans så jag bad chauffören att köra mig till något hotell som han rekommenderade. det var det första misstaget av ett flertal jag skulle komma att göra under den här vistelsen. jag hamnade centralt på hotell torenzicht mitt i hjärtat av red light district. med endast en stjärna att stoltsera med så valde jag ändå att göra misstag nummer två och checka in. jag var en smula medfaren efter resan och ville hemskt gärna bara lägga mig på en säng och blunda ett par timmar. rummet jag fick var varken snyggt, fult, trivsamt eller obekvämt. helt utan intryck, men jag lyckades ändå skingra tankarna och sova en stund.
vädret var behagligt, varmt och fint men inte på något sätt i närheten av platsen jag precis lämnat. jag kände mig upprymd, full av upptåg och äventyrslusta. red light district är precis helt rätt ställe för dom känslorna. och verkligen helt fel plats att vara på under just sådana premisser. jag gick ut i staden av broar och cirklar och förlorade mig i nätet av gränder och bakgator. jag hamnade efter kort stund på en coffeeshop som jag omöjligtvis kan minnas namnet på. tulpaner i all ära, men jag var inte i amsterdam för att florera med växterna, jag var på platsen där man röker, äter och intar växter. visserligen inte några tulpaner men det finns säkert någonstans där dom ger någon slags effekt, i denna stad som gud övergav. jag slog på stort med en chokladkaka och ett par gram av något dom kallade northern lights. jag hade aldrig varit någon storbrukare av den här sortens berusningsmedel hemma i sverige, egentligen av några medel förutom alkohol. men det kunde man ju knappast kalla för någon drog i ett land där var och varannan person dagligen bedövar sig med öl, vin, och sprit och där antalet alkoholister uppskattas att vara över 300000 och mörkerantalet extremt oklart. jag åt hasch och andades gräs och kände hur förvirringen tog överhanden. kombinationen var häpnadsväckande och jag kände hur jag chockade varje liten millimeter av min kropp. endorfiner brann upp och växte upp i dubbel omfattning igen, ögonen försvann bak i huvudet och i min hjärna öppnades dörrar jag aldrig ens vetat om. jag hade ingen aning om var jag var i förhållande till var mitt ruckel till hotell var, men för stunden var jag inte ens orolig. jag var nöjd att jag ens tog mig ut ifrån stället. jag fick en obeskrivlig törst, muntorrheten visste ingen lag, magen skrek efter föda och i mitt huvud snurrade allting runt, runt, runt. luften som fyllde mina lugnor var så djup, det var som om jag precis hade blivit född och lärt mig att andas. jag gick åt något håll men det kändes som om jag kröp, och inte var en del av helheten. jag insåg att det måste varit så här jävla uppfuckad som den författare som skrev att jesus gick på vattnet måste ha varit. alla är vi trilobiter som sitter fast i flytande sten tänkte jag, där jag stod vid ett övergångsställe och väntade, i vad som tycktes vara en evighet, medan artontusen cyklister och säkert lika många spårvagnar flöt förbi. min överkänsliga hjärna började sakta att infinna sig i situationen, men inte på något sätt började den förstå hur den skulle hantera den. det som är så fascinerande med den goda chokladkakan jag nyss proppat i mig är att det sakta kryper på en, som en jaguar som jagar sitt byte i mörkret. jag visste att jag hade många timmar framför mig i ingenmansland. jag köpte någon slags mat och läsk i ett stånd, utan att kunna kommunicera med några andra ord än "food, urgent. starving! food! thank you very much!". tidsuppfattning existerade inte, jag var i den sjunde dimensionen, emellan tid och rum. jag kände mig vanskapt och efterbliven och skrattade åt hur jag såg på mig själv. efter att ha suttit, nästintill legat ner på parkbänk i en timme eller sju, så hittade jag långsamt tillbaka till världen som jag uppenbarligen lämnat för en tid. fortfarande utan den blekaste aning om var jag var så gick jag in på en bar och beställde en stark vodka tonic i förhoppning om att kastas tillbaka till medvetande. det var självklart ännu ett misstag men jag förstod inte ens innebörden av rätt och fel. vid det här laget var jag i mitt ässe. min korumperade hjärna hade ställt in sig på destruktion. jag socialiserade med några unga tyskar bredvid mig som bjöd på mer sprit. på en toalett på ett disco över gatan köpte vi tabletter av okänt slag som tyskarna öste i oss och den turbulenta vågen av redlöshet, vakenhet och oförsiktighet fick mig att kapitulera. jag vet inte vad jag gjorde eller varför och det spelade ingen roll. panik, vansinne, skratt och tårar. blodkroppar som slogs med varandra inombords. en helikopter i pulsen. fullständigt vanvettig dekadens högt uppe i trapetsen utan skyddsnät. plötsligt, timmar eller år senare gick jag runt i gränder och tittade in i glasfönster där det stod kraftigt överviktiga negresser och vinkade inåt med fingrarna. neonljus blinkade, myller av människor, härjande engelsmän, blondiner, brunetter. för små trosor och fördragna skynken. jag kräktes över räcket på en bro, trillade omkull i tron om att jag gick nerför en trappa som inte ens fanns. helvetet var en plats på jorden och jag var där och jag förtjänade antagligen varje minut av denna oerhörda pina.
när jag vaknade var jag övertygad om att jag var död och var i himmelen. om jag hade mått dåligt natten innan så var det ingenting mot hur jag mådde när solljuset penetrerade min ögon.
vondelpark är en mysig park som ligger relativt centralt i amsterdam. hit går många och trippar på svamp. hit går även många barnfamiljer, hundägare och folk som inte sålt sin själ till satan. jag kunde inte navigera mig, skakade av skräck och vämjelse över vem jag var, och fruktansvärt generad över att vakna upp på en gräsmatta i en stadspark full med människor. min fula klocka satt inte längre på min handled, min skjorta var allt annat än vit. min plånbok som jag bar runt halsen innehöll inte längre några kontanter, trots att jag haft över sexhundra euro i den när jag anlänt till staden. jag tog mig ut till vägen och vinkade till mig en taxi, mumlade namnet på mitt hotell, betalade för resan med mitt kort och försvann kvickt in på mitt rum och kröp ner i sängen med kläderna på.
jag hade spenderat mindre än 24 timmar i holland och min kropp var redan trasigare än någonsin förut.
jag sov tills jag vaknade utmattad, uttorkad och svältande. efter att jag kravlat mig in i duschen, fräschat upp det som gick att reparera och bytt om, så gick jag ner i receptionen och bad om att få veta vad klockan var. jag hade sovit i nästan nitton timmar och klockan var strax efter tio på förmiddagen. jag fann ett cafe lite längre ner på gatan som fortfarande serverade frukost, beställde svart hett kaffe, omelett, stekt bacon och två stora mackor med ost.
det här var inget liv för en vagabond, ett brustet hjärta på flykt. jag behövde kultur, lugn och ro, människor med hjärta och sunda tankar. holland blev precis det jag hade fruktat fast många många resor värre. jag bestämde mig där och då att lämna landet illa kvickt, utan att vare sig sett väderkvarnar, vackra tulpaner eller ätit pannkakor. jag checkade ut från hotellet, signerade inte gästboken och tog en taxi tillbaka till flygplatsen med okänd destination framför mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar