platsen jag befann mig på var bizarr, skräckinjagande men samtidigt så oerhört tillfredsställande att det var omöjligt att inte digga läget. medinan i hammamet, tunisien. 45 grader varmt, försäljare av krimskrams till höger och vänster, turister från hela världen överallt, och knappt en droppe alkohol att finna någonstans. jag borde ha velat försvinna från jordens yta, men jag fann ro mitt i allt kaos. kanske var det min hjärna som helt enkelt inte orkade med och stängde av. eller så var det kanske bara känslan av att vara ensam på en plats med 5000 vansinniga människor runt omkring som fick mig att känna mig så fri.
jag hade anlänt hit för tre dagar sen, av den enkla anledningen att jag bara valde en plats att åka till. allting bekostades av det arv som jag fått från min mor, som jag aldrig förväntat mig att jag skulle få ta del av, allra minst bli den av bröderna som skulle få mest. och kanske var det just därför jag fick det. jag hade inte träffat min mamma på tre år när jag fick samtalet. min bror var kylig över telefonen, men han hade säkert sina anledningar. jag var inte så intresserad av att försöka lista ut vad dom var. sista gången jag träffade honom var på min fars begravning för sju år sedan, då han skrek av sorg och sedan söp sig full på mottagningen och beskyllde mig för sitt haverade äktenskap och förlorade vårdnad. jag söp mig också full, men mer på grund av den enorma tristess och tomhet jag kände inför dom familjära band som rådde. min mor hade redan då bett mig att avvakta, och hålla mig på beskyddande avstånd. jag struntade dock i det beskyddande och tog i stället avstånd helt.
så nu stod jag alltså här i medinan och trängdes och log. livet kan te sig så konstigt, men det upphör aldrig att förvåna en.
jag slutade gå till jobbet för fem dagar sen, gick hem och packade en lätt väska innehållande ett par jeans, två vita skjortor, pass, och odyseuss av james joyce. första kvällen gick jag igenom mina egendomar, gjorde en lista över de saker som faktiskt hade någon inverkan på mitt liv, eller rättare sagt de saker jag personligen hade känt för och stoppade dom i en kartong märkt "personliga affekter" och ställde i garderoben. jag hade väl ingen riktig tanke på att återvända hit, men ifall någon hittade lådan så skulle dom i alla fall kunna göra valet ifall dom skulle slänga den eller inte.
på planet ner åt jag av den vakuum-förpackade och uppvärmda sörjan som dom kallade mat, beställde en liten påse whiskey och lutade mig tillbaka. jag hade inte tänkt på henne på nästan fyra timmar nu, tänk om flykten dödar sorgen?
veronica var ett kapitel i mitt liv, en saga som nästan aldrig hunnit börja, men ändå fått fäste så hårt att man ständigt väntade på fortsättningen fastän man innerst inne visste om att man aldrig skulle få läsa slutet. att kalla mig bitter var ett grovt understatement. men jag hade lärt mig att leva i synd och ofullkomlighet, och att hantera den obarmhärtiga vardagen som en ung rimbaud gick igenom. det var den här bubblan som flykten skulle ta kål på. och flykten skulle få ta mig dit den tog mig, tills den vunnit över himmelriket som aldrig fanns.
jag stod i medinan och drömde mig bort och visste att allting bara hade börjat. allt medan jorden skorrade och krängde under mänsklighetens små ovissa fötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar