klåparen

jag är bara jag.
inget mer.
jag kan bara vara den jag är.
ingen stor man, ingen viktigare person än någon annan, ingen bättre människa.
det skal som du ser, det är jag.
jag kan le.
jag kan vara snäll.
jag kan falla i bitar.
jag kan sluta andas.
jag är bara jag.
så jag undrar vem du tror att du såg som jag sen inte var?

syntax error

jag
är
så
rädd
för
att
leva
att
min
hjärna
sliter
mig
i
stycken
och
jag
vet
inte
om
jag
har
någon
lust
att
ens
försöka
orka
ta
mig
upp
ur
sängen
en
dag
till
när
det
egentligen
inte
finns
ett
enda
jävla
skäl
.

starring into the void
lifeguards in the alleys
are out to get me
i'm still carrying this bagage around
you know it's wearing me out
i think this time i'll just
let it all disintegrate
i'm just passing through anyway
always
you know i never meant to stay
i fell asleep at the wheels of fortune again
i woke up beneath the heels of torture again

--

how to, not to, make it, make up, shake it, fake it, feel it, kill it, take it, leave it, turn to, fall in, not me, you, we, done it, over it, sick of, tried to, give up, outlast, adapt, fall out, fail, love, live, die.
i am the man in my dreams who tells me to stop breathing entirely. infinitely.
just remember to forget, i was even here.

DE LYCKSÖKANDE pt V - sovstäder, dagmardrömmar, hopplösheten och repareringskostnader.

jag och konstantin satt i en öppen bil på väg genom usa. den amerikanska drömmen för två europeer som bara sett hur den borde vara i feta hollywood-produktioner. inte någonstans kände jag mig som johnny depp i fear & loathing och inte såg min relativt nyfunne vän ut som benicio del toro heller. men vi jagade på efter drömmen bland motell och strippklubbar i den djupa amerikanska myllan av fördärv. en månad hade passerat sedan min vistelse i amsterdam. efter en kort visit på heathrow, london så löste jag en biljett till chicago. new york i all ära, men jag var inte ute efter det stora äpplet, jag ville hitta kakan, essensen av det hela. jag hade bott på ett fint hotell i centrala chicago i en vecka, när jag stötte på konstantin på en bar. han var en okomplicerad man, med tydligt bruten engelska och en skevt leende, men också ett ständigt leende och ett enormt sug efter det ljuva livet. vi spenderade endast tre timmar tillsammans innan vi skakade hand över vårat gemensamma beslut att upptäcka amerika. jag var fortfarande en trilobit, avskräckt från allt vad substanser hette, och hade hittills bara druckit enorma mängder starbucks coffee, ätit donuts, spenderat dagarna på museum, antikvariat och obskyra konserter i tvivelaktiga kvarter. konstantin var en brinnande eld av underförstått ofog och ansvarslöshet, men med en en smittande eld, och ett hjärta av guld. ursprungligen från kreta så hade han därifrån tagit sig halva jorden runt på i princip ingenting. hans packning var om möjligt mindre än min, som förövrigt hade minskat sen holland. jag hade kastat alla kläder som varit i min väska på amsterdams flygplats, extremt orolig över att det någonstans skulle finnas spår av droger som jag definitivt aldrig tänkte medge att jag tagit, och allra minst riskera att åka dit för. så när jag anlände i chicago i ösregn var det med en bag innehållandes en dvd-film och mina sandaler. toalettartiklar hade jag sen första början av livsflykten insett att jag ändå skulle glömma, så jag hade helt enkelt köpt nya inför varje stopp i världen. konstantin hade inte ens en väska. jag tror inte ens att jag någonsin såg honom med ett pass. jag hade inte den blekaste aning om var han hade varit innan han hamnade i chicago, eller hur länge han varit där. men han hade körkort, och jag hade ett kreditkort, så tillsammas slog vi på stort och hyrde en fet cadillac. jag hade inga förhoppningar om vår vänskap, eller vad som skulle kunna ske under vägen som inte ens hade ett mål. vi var båda två relativt bekymmerslösa, men också extremt bipolära. infall skedde titt som tätt, vi tog av till höger och vänster. vi stannade överallt mitt i ingenstans men nästan aldrig någonstans. eftersom konstantin var den som körde hela tiden så stod jag gladeligen för alla utgifter längs vägen. jag hade för ett par dagar sen återupptäckt min fallelse för tequila, och det hade resulterat i att jag var i rätt så dåligt skick under dagarna, där jag satt i passagerarsätet och andades vägdamm, smuttandes ur någon billig pissliknande flaska. jag var övertygad om att jag var förlorad, förlorad i en värld tillsammans med alla andra förlorare men utan något gemensamt med någon. jag tog förstås aldrig upp det här med min reskamrat, då jag var tveksam till om han verkligen skulle kunna förstå mitt tungsinne, skälen till mitt beteende. skadorna och resultatet gick ju inte att dölja, men han hade inte sagt något. han var fullt nöjd med att köra den stora kärran och dricka en stor mängd öl varje kväll när vi anlänt till något motell. 

UNDRESS

varje människa borde ha sin egen personal world destroyer.
eller
varje människa är sin egen personal world destroyer.
eller
varje människa är så hjälpsam att dom ser till att vara andra människors personal world destroyer.

så att man inte är ensam när allting exploderar.

ARMS

i feel as if i'm supposed to be guilty, as if i were
responsible
i'm just reckless
not even driving, ever
i just feel as if a hole opened up beneath my feet
and so i fell
i guess rewards

ain't coming from above

i wanna call myself out
so i can kick myself in
so i won't fall back in-
just fall out
i feel as if the widows are crying, but their men are laughing
from some other side
a wormhole in the sky

another tombstone in the way

so i lie down for just a little
while
you sit and smile
behind the windows to my life of discontent

without content

i feel as if i now begin to realize
that all the good men
die young

DE LYCKSÖKANDE pt IV - dinosaurerna dog inte ut, dom förvandlades till människor.

amsterdam. staden där tid inte existerar. här kan du stanna ett par dagar eller tre månader, beroende på vilken väg till undergång du väljer.
jag steg på planet genomsvett och landade på schiphol förkyld tack vare den fantastiska luftkonditioneringen. jag tog mig så snabbt jag bara kunde till taxizonen och fann ett lämpligt färdmedel. jag hade ingen reservation någonstans så jag bad chauffören att köra mig till något hotell som han rekommenderade. det var det första misstaget av ett flertal jag skulle komma att göra under den här vistelsen. jag hamnade centralt på hotell torenzicht mitt i hjärtat av red light district. med endast en stjärna att stoltsera med så valde jag ändå att göra misstag nummer två och checka in. jag var en smula medfaren efter resan och ville hemskt gärna bara lägga mig på en säng och blunda ett par timmar. rummet jag fick var varken snyggt, fult, trivsamt eller obekvämt. helt utan intryck, men jag lyckades ändå skingra tankarna och sova en stund.
vädret var behagligt, varmt och fint men inte på något sätt i närheten av platsen jag precis lämnat. jag kände mig upprymd, full av upptåg och äventyrslusta. red light district är precis helt rätt ställe för dom känslorna. och verkligen helt fel plats att vara på under just sådana premisser. jag gick ut i staden av broar och cirklar och förlorade mig i nätet av gränder och bakgator. jag hamnade efter kort stund på en coffeeshop som jag omöjligtvis kan minnas namnet på. tulpaner i all ära, men jag var inte i amsterdam för att florera med växterna, jag var på platsen där man röker, äter och intar växter. visserligen inte några tulpaner men det finns säkert någonstans där dom ger någon slags effekt, i denna stad som gud övergav. jag slog på stort med en chokladkaka och ett par gram av något dom kallade northern lights. jag hade aldrig varit någon storbrukare av den här sortens berusningsmedel hemma i sverige, egentligen av några medel förutom alkohol. men det kunde man ju knappast kalla för någon drog i ett land där var och varannan person dagligen bedövar sig med öl, vin, och sprit och där antalet alkoholister uppskattas att vara över 300000 och mörkerantalet extremt oklart. jag åt hasch och andades gräs och kände hur förvirringen tog överhanden. kombinationen var häpnadsväckande och jag kände hur jag chockade varje liten millimeter av min kropp. endorfiner brann upp och växte upp i dubbel omfattning igen, ögonen försvann bak i huvudet och i min hjärna öppnades dörrar jag aldrig ens vetat om. jag hade ingen aning om var jag var i förhållande till var mitt ruckel till hotell var, men för stunden var jag inte ens orolig. jag var nöjd att jag ens tog mig ut ifrån stället. jag fick en obeskrivlig törst, muntorrheten visste ingen lag, magen skrek efter föda och i mitt huvud snurrade allting runt, runt, runt. luften som fyllde mina lugnor var så djup, det var som om jag precis hade blivit född och lärt mig att andas. jag gick åt något håll men det kändes som om jag kröp, och inte var en del av helheten. jag insåg att det måste varit så här jävla uppfuckad som den författare som skrev att jesus gick på vattnet måste ha varit. alla är vi trilobiter som sitter fast i flytande sten tänkte jag, där jag stod vid ett övergångsställe och väntade, i vad som tycktes vara en evighet, medan artontusen cyklister och säkert lika många spårvagnar flöt förbi. min överkänsliga hjärna började sakta att infinna sig i situationen, men inte på något sätt började den förstå hur den skulle hantera den. det som är så fascinerande med den goda chokladkakan jag nyss proppat i mig är att det sakta kryper på en, som en jaguar som jagar sitt byte i mörkret. jag visste att jag hade många timmar framför mig i ingenmansland. jag köpte någon slags mat och läsk i ett stånd, utan att kunna kommunicera med några andra ord än "food, urgent. starving! food! thank you very much!". tidsuppfattning existerade inte, jag var i den sjunde dimensionen, emellan tid och rum. jag kände mig vanskapt och efterbliven och skrattade åt hur jag såg på mig själv. efter att ha suttit, nästintill legat ner på parkbänk i en timme eller sju, så hittade jag långsamt tillbaka till världen som jag uppenbarligen lämnat för en tid. fortfarande utan den blekaste aning om var jag var så gick jag in på en bar och beställde en stark vodka tonic i förhoppning om att kastas tillbaka till medvetande. det var självklart ännu ett misstag men jag förstod inte ens innebörden av rätt och fel. vid det här laget var jag i mitt ässe. min korumperade hjärna hade ställt in sig på destruktion. jag socialiserade med några unga tyskar bredvid mig som bjöd på mer sprit. på en toalett på ett disco över gatan köpte vi tabletter av okänt slag som tyskarna öste i oss och den turbulenta vågen av redlöshet, vakenhet och oförsiktighet fick mig att kapitulera. jag vet inte vad jag gjorde eller varför och det spelade ingen roll. panik, vansinne, skratt och tårar. blodkroppar som slogs med varandra inombords. en helikopter i pulsen. fullständigt vanvettig dekadens högt uppe i trapetsen utan skyddsnät. plötsligt, timmar eller år senare gick jag runt i gränder och tittade in i glasfönster där det stod kraftigt överviktiga negresser och vinkade inåt med fingrarna. neonljus blinkade, myller av människor, härjande engelsmän, blondiner, brunetter. för små trosor och fördragna skynken. jag kräktes över räcket på en bro, trillade omkull i tron om att jag gick nerför en trappa som inte ens fanns. helvetet var en plats på jorden och jag var där och jag förtjänade antagligen varje minut av denna oerhörda pina.
när jag vaknade var jag övertygad om att jag var död och var i himmelen. om jag hade mått dåligt natten innan så var det ingenting mot hur jag mådde när solljuset penetrerade min ögon.
vondelpark är en mysig park som ligger relativt centralt i amsterdam. hit går många och trippar på svamp. hit går även många barnfamiljer, hundägare och folk som inte sålt sin själ till satan. jag kunde inte navigera mig, skakade av skräck och vämjelse över vem jag var, och fruktansvärt generad över att vakna upp på en gräsmatta i en stadspark full med människor. min fula klocka satt inte längre på min handled, min skjorta var allt annat än vit. min plånbok som jag bar runt halsen innehöll inte längre några kontanter, trots att jag haft över sexhundra euro i den när jag anlänt till staden. jag tog mig ut till vägen och vinkade till mig en taxi, mumlade namnet på mitt hotell, betalade för resan med mitt kort och försvann kvickt in på mitt rum och kröp ner i sängen med kläderna på.
jag hade spenderat mindre än 24 timmar i holland och min kropp var redan trasigare än någonsin förut.
jag sov tills jag vaknade utmattad, uttorkad och svältande. efter att jag kravlat mig in i duschen, fräschat upp det som gick att reparera och bytt om, så gick jag ner i receptionen och bad om att få veta vad klockan var. jag hade sovit i nästan nitton timmar och klockan var strax efter tio på förmiddagen. jag fann ett cafe lite längre ner på gatan som fortfarande serverade frukost, beställde svart hett kaffe, omelett, stekt bacon och två stora mackor med ost.
det här var inget liv för en vagabond, ett brustet hjärta på flykt. jag behövde kultur, lugn och ro, människor med hjärta och sunda tankar. holland blev precis det jag hade fruktat fast många många resor värre. jag bestämde mig där och då att lämna landet illa kvickt, utan att vare sig sett väderkvarnar, vackra tulpaner eller ätit pannkakor. jag checkade ut från hotellet, signerade inte gästboken och tog en taxi tillbaka till flygplatsen med okänd destination framför mig.

nattsvammel om ingenting, men glöden blev en eld som tände eld på hela staden, så vad annars kunde jag göra?

folk runt omkring mig har nog alltid tyckt att jag tänker för mycket. jag har alltid tänkt att det är dom som tänker för lite. i slutänden har det dock alltid varit jag som stått ensam kvar när de andra funnit sina vägar. själv har jag inte funnit min. jag har varit inne och stampat på ett flertal men jag har alltid vänt om eller nått en återvändsgränd. kanske har mina tvivel hamnat i vägen för mina mål, eller så har målen aldrig varit riktiga. jag vet inte varför jag får sådan oro över vart jag är på väg, eller varför jag inte ser vad andra människor ser. men mitt liv har lärt mig saker jag inte skulle ha funnit vid ett universitet. kanske kommer jag fortsätta i samma fotspår, med ständigt för stora hål i mina fickor, med för liten börs och brustet hjärta. men det må så vara i sådana fall. jag vill inte fortsätta leva det livet som alla kallar livet, och fylla min borg med prylar och pinaler som jag kan klara mig utan. jag vill finna och uppleva dom sakerna som inte kan köpas för pengar. jag vill skratta och gråta och leva och dö som en person som vet vad saker och ting innebär. ensam eller tillsammans. jag vill upptäcka nyanserna som jag tidigare aldrig sett. förvandla svart och vitt till en regnbåge. jag vill se träden, inte skogen. stå på kanten av verklighetens ravin och välja att inte hoppa. jag vill dela mitt liv med dig som också förstår att ingenting är allting, och att allting också kan bli och vara ingenting. jag vill vara den drömmare som jag är, utan att planera min gång framåt. jag vill vara oviss om framtiden, så att jag kan njuta eller förödas av den när den sker. jag vill leva tills jag dör, inte vilja dö medans jag lever. jag vill tro på att allting kommer ordna sig, utan att jag behöver oroa mig för att saker och ting kanske inte gör det. jag vill älska villkorslöst och ömt, men brinna och brännas. nu nu nu vill jag känna varje andetag ur mitt härjade bröst. jag vill inte känna sen, vad jag upplevde då. jag vill vara passionerad över det som gör mig passionerad. jag vill känna euforin som jag upplever i sångerna, och dansa dansa dansa för mig själv på hustaken där ingen ser mig när jag gråter så jag skrattar för att livet faktiskt  k a n  vara så fint ibland. så låt oss droga ner oss och fästa en tyngd och låta oss sjunka sjunka sjunka till botten av våra hjärtans hav. vi kommer att känna varje hjärtslag som om min puls var din för en liten stund och händerna vi höll var våra och armarna runt våra kroppar var våra och läpparna vi kysste ömt var våra och allting upphör att andas i precis rätt sekund.
som fjädrar svävar uppåt, virvlar tar oss med.
jag är natten som aldrig tar slut.

DE LYCKSÖKANDE pt III - van gogh och jag, ett band har skapats.

tunisien började att tära på mig. jag hade nu spenderat 216 timmar i det här landet och var trött på allt vad det innebar. kamelturen ut i öknen hade gjort mig besviken, oasen var bara ännu en turistfälla. till och med det som dom marknadsförde som kameler var i själva verket dromedarer. försäljarna på stan fick mig att se rött och vilja vända mig om och springa. jag var trött på dom små ungarna som sprang runt på stadens gator och i gränder efter skymning och ville sälja hasch. jag var rädd för dom under natten så lågtflygande fladdermössen och dom hemskt stora kackerlackorna. sanden på stranden var för grov. snäckskalen för vassa, vattnet för blått. och poolen för barnvänlig och vattnet innehöll så mycket klor att jag såg ut (och kände mig) som om jag faktiskt hade köpt de där ungarnas hela förråd av rökeri-inventarier. det enda jag fortfarande uppskattade till fullo var maten. 
jag var helt enkelt proppmätt på tunisien.
den nionde dagen hade jag spenderat på hotellet, mestadels i en solstol läsandes en kass och dum spionroman av tom clancy som jag lånat på hotellets turistkontor. james joyce spenderade numera också sin tid där, sen ett par dagar tillbaka, då jag av ren frustration och hat kastat odyseuss i väggen och förbannat den plågsamt urtrista buck mulligan efter endast fyrtiofem lästa sidor. jag tänkte först kasta boken i havet eller sätta fyr på den, men beslutade sedan att lämna den i backen på kontoret, där den käre james kunde få njuta av sitt eget personliga helvete till tidens ände, förhoppningsvis fortfarande oläst och vanskapt.
kvällen innan hade jag ätit middag på hotellet, och satt mig i baren efteråt, sippandes på en förvånansvårt god mint julep. efter någon kvart hade jag fått ofrivilligt sällskap av en rejält salongad man i 45 års åldern från norge som var på lyxsemester med sin kära fru och två söner. mannen i fråga hette terje, bodde i oslo och var egen företagare inom byggbranschen. jag var tämligen ointresserad av karln men jag uppfattade det som att affärerna gick strålande, men vad jag kunde se så mådde nog hans lever och hjärta desto sämre. jag hade sett mannen och hans familj ett flertal gånger under resan, och han tycktes uppskatta värmen, poolen, och framförallt att dricka öl vid poolkanten. första kvällen hade han skämtat med magdansösen vid välkomstdrinken på hotellet, och ingen hade skrattat med honom. terje sluddrade på vid min sida en stund innan han klappade mig på axeln och släntrade bort mot sitt rum.
den här morgonen vid poolen så såg jag inte till norrmannen någonstans, men däremot hans fru. med barnen i poolen med gummiankor och cyklop passade den unga makan på att lapa så mycket sol som det bara gick. jag satt i min stol en bit bort och bläddrade uttråkat i min spionbok och gjorde allt som stod i min makt för att försöka koncentrera mig på handlingen, men det var nästintill omöjligt då denna kvinna låg och solade topless strax intill. jag sneglade nervöst bakom mina solglasögon på hennes påkostade byst, som jag förmodar var terjes förtjänst, och kunde bara inte undvika att fastna med blicken. jag ser mig inte som en snuskhummer, men i det här fallet så stack dom mig praktiskt taget i ögonen. barnen plaskade på och stojade och jag kände hur mitt människovärde sjönk i takt med att mitt blod rusade åt gemensamt håll till den grava punkt då jag helt sonika dök ner i poolen och skrapade bröstkorgen mot botten och stod sedan där i vattnet tills stormen hade lagt sig. veronica var allting jämfört med denna barbie i tunisien, och jag undrade vad hon gjorde nu, och varför jag överhuvudtaget hade valt att åka hit. 
jag slängde på mig handduken och gick till rummet och bytte om i lugn och ro. jag åt sedan lunch på hotellet, och skymtade som hastigast terje och hans ekipage på väg in i en taxi mot stan. jag gick tillbaka mitt rum och började planera min fortsatta flykt, som denna gång bytt fokus från en värdelös vardag i ett värdelöst sverige, till att fly från ett ökenland av islamistisk renhet och damm. jag behövde dekadens, ett normalt klimat, västerländsk kultur och jag behövde framförallt en onykter afton i okänt sällskap. jag såg över min packning, som inte hade förändrats märkvärt, förutom ett par badshorts, ett vitt linne, och ett par sandaler, samt en samling av diverse trams som jag blivit påprackad i medinan; en ful miniskål av bränd lera, tre "guldfat" som ändå var stora för min väska, ett radband, en piratkopia av flykten från new york, samt ett fullständigt överdådigt armbandsur som lyste av falskhet och felmarginaler. jag bestämde mig för att dumpa allting förutom linnet, sandalerna, piratkopian och den hemska klockan. jag insåg att om man är på resande fot så bör man ha någotsånär koll på vad tiden är, åtminstone ibland. klockan var snart fyra på eftermiddagen och jag skyndade mig ut till receptionen för att se om dom kunde hjälpa mig att få tag i en flygbiljett ifrån detta gudfruktiga palats av sand till ett, inte nödvändigtvis, humanare land i europa. 
hamdi, den oerhört karismatiske och vänliga mannen i receptionen lovade att ringa till några flygbolag och se över vad det fanns för alternativ och avgångar det närmsta dygnet och jag gav honom mitt fulla förtroende att boka in mig på vilket flyg som han ansåg vara bäst utifrån mina kravlösa förutsättningar. för besväret gav jag honom en summa pengar, som inte var särskilt mycket för mig, men som antagligen motsvarade en årslön för honom, tackade för hjälpen och klev ut från hotellet. då jag redan hade packat min väska och förberett mig på nästa steg, så bestämde jag mig för att ta en sista promenad i staden. jag köpte en läsk i en liten affär och gick sakta nedåt stranden. jag valde att undvika den djävulska medinan, gick in på bakgator och förbi kafeer. väl nere på stranden silade jag sanden mellan fingrar och tår och blötte håret i det salta vattnet. ju mer klockan närmade sig kväll, desto mörkare blev det och jag älskade faktiskt solnedgången här. det var som om den lyckades väcka känslor inom mig som jag aldrig riktigt haft eller förstått mig på. men den var över snabbare än jag hann analysera mig själv så jag föll tillbaka i mitt normala tillstånd. friska vindar från havet drog in över staden och det luktade sjögräs längs strandpromenaden. jag fascinerades av hur mycket elden från facklorna utanför restaurangerna lyste upp i mörkret, och hur stjärnorna blängde ned på alla oss syndare. ju längre från stranden jag kom, desto mer förändrades doften i luften till lukter. vattenpipstobak, äpple, persika, mat som grillades över öppen eld, avgaser, svett. jag förfärades återigen av hur romantisk världen är när inga människor är där. 
väl tillbaka på hotellet så hade klockan hunnit blivit tio, och i receptionen stod en kvinna jag inte visste namnet på, men hon räckte över en handskriven lapp från hamdi där det framgick att jag skulle bli väckt med frukost på rummet klockan 06:30 för att sedan bli hämtad av en taxi mot flygplatsen och kliva ombord på ett plan med avgång 10:25 med destination amsterdam, holland. 
jag rös vid tanken och skrämdes av min egen lycka och glädje över att min flykt skulle ta mig till syndens mecka, porten till helvetet, det omvända paradiset amsterdam. jag tackade kvinnan i receptionen och bad henne att ge hamdi min kärlek. jag beställde en club sandwhich och en kall öl till mitt rum, tog en dusch och kröp ner i sängen.
om du såg mig nu veronica, så hade du aldrig känt igen mig, var min sista tanke.

DE LYCKSÖKANDE pt II - mellan thessaloniki och påskön (två år innan det som komma skulle)

platsen jag befann mig på var bizarr, skräckinjagande men samtidigt så oerhört tillfredsställande att det var omöjligt att inte digga läget. medinan i hammamet, tunisien. 45 grader varmt, försäljare av krimskrams till höger och vänster, turister från hela världen överallt, och knappt en droppe alkohol att finna någonstans. jag borde ha velat försvinna från jordens yta, men jag fann ro mitt i allt kaos. kanske var det min hjärna som helt enkelt inte orkade med och stängde av. eller så var det kanske bara känslan av att vara ensam på en plats med 5000 vansinniga människor runt omkring som fick mig att känna mig så fri.
jag hade anlänt hit för tre dagar sen, av den enkla anledningen att jag bara valde en plats att åka till. allting bekostades av det arv som jag fått från min mor, som jag aldrig förväntat mig att jag skulle få ta del av, allra minst bli den av bröderna som skulle få mest. och kanske var det just därför jag fick det. jag hade inte träffat min mamma på tre år när jag fick samtalet. min bror var kylig över telefonen, men han hade säkert sina anledningar. jag var inte så intresserad av att försöka lista ut vad dom var. sista gången jag träffade honom var på min fars begravning för sju år sedan, då han skrek av sorg och sedan söp sig full på mottagningen och beskyllde mig för sitt haverade äktenskap och förlorade vårdnad. jag söp mig också full, men mer på grund av den enorma tristess och tomhet jag kände inför dom familjära band som rådde. min mor hade redan då bett mig att avvakta, och hålla mig på beskyddande avstånd. jag struntade dock i det beskyddande och tog i stället avstånd helt. 
så nu stod jag alltså här i medinan och trängdes och log. livet kan te sig så konstigt, men det upphör aldrig att förvåna en. 
jag slutade gå till jobbet för fem dagar sen, gick hem och packade en lätt väska innehållande ett par jeans, två vita skjortor, pass, och odyseuss av james joyce. första kvällen gick jag igenom mina egendomar, gjorde en lista över de saker som faktiskt hade någon inverkan på mitt liv, eller rättare sagt de saker jag personligen hade känt för och stoppade dom i en kartong märkt "personliga affekter" och ställde i garderoben. jag hade väl ingen riktig tanke på att återvända hit, men ifall någon hittade lådan så skulle dom i alla fall kunna göra valet ifall dom skulle slänga den eller inte. 
på planet ner åt jag av den vakuum-förpackade och uppvärmda sörjan som dom kallade mat, beställde en liten påse whiskey och lutade mig tillbaka. jag hade inte tänkt på henne på nästan fyra timmar nu, tänk om flykten dödar sorgen?
veronica var ett kapitel i mitt liv, en saga som nästan aldrig hunnit börja, men ändå fått fäste så hårt att man ständigt väntade på fortsättningen fastän man innerst inne visste om att man aldrig skulle få läsa slutet. att kalla mig bitter var ett grovt understatement. men jag hade lärt mig att leva i synd och ofullkomlighet, och att hantera den obarmhärtiga vardagen som en ung rimbaud gick igenom. det var den här bubblan som flykten skulle ta kål på. och flykten skulle få ta mig dit den tog mig, tills den vunnit över himmelriket som aldrig fanns.
jag stod i medinan och drömde mig bort och visste att allting bara hade börjat. allt medan jorden skorrade och krängde under mänsklighetens små ovissa fötter.

DE LYCKSÖKANDE pt I

det var dagen då jorden skulle gå under.
det hade under en längre tid förekommit en tvist mellan diverse experter, teologer och vetenskapsmän, om vilket datum som faktiskt gällde. men nu hade dom alltså enats om ett beslut. det fanns överallt ute i etern.
och tidningarna hypade givetvis upp det hela, med enorma kampanjer och löpsedlar: "1000 saker som du MÅSTE ha gjort innan jorden går under", "de 750 viktigaste sakerna att se", och så vidare.
jag hade dock lika lite intresse av det, som jag hade av det faktum att jorden faktiskt skulle gå under.
för jag visste redan om det sedan länge.
visserligen inte vilket datum, men det räckte med att bara gå ut i världen och öppna ögonen. det var som en enorm stämpel över himlen, bäst före-datum, eller kanske som en klocka som räknade ner. världen som vi kände den skulle gå under, det rådde inga tvivel om den saken.
det borde inte funnits någon där ute som blev förvånad, men ändå så sprang folk runt med panik i blicken, fruktansvärt rädda att inte hinna med, och desperata över att komma på något sätt att undvika det oundvikliga.
men verkligheten är inte jämförbar med någon overklig katastroffilm som man har sett på bio. och det kommer inte att dyka upp någon arnold-biff och stoppa det hela.
för mig började dagen ungefär som de flesta dagar har börjat de senaste 2 åren. jag vaknade, satte mig upp och skakade förvirrat på huvudet, aningen förvånad över att vara där jag var. vilket oftast betydde min säng. ibland mattan. inte lika ofta var det någon annanstans än hemma.
livet för mig hade synnerligen lite värde, men jag brukade hålla mig ifrån att jämföra mig med de andra drönarna i den enorma bikupan utanför. jag tjänade ingen. inte så att jag ansåg att jag stod över dom andra, utan mer så att jag inte kände någon samhörighet med någon av dem. eller såg några egentliga skäl till att vilja göra det heller.
den här dagen så steg jag upp och satte på en kanna vatten. jag hade märkt att te ofast brukade få start på mig när jag vaknade, även om jag tyckte det var en hemsk dryck. men jag föredrog ett långt uppvaknande, istället för en kopp brännhett kaffe som kickade igång mig, så att jag blev full av energi men utan saker att lägga den på.
jag brukade sätta mig på balkongen och titta framför mig ett tag. jag var glad över att den globala uppvärmningen till slut gjort sitt, och förvandlat min annars ganska gråa och tråkiga utsikt från balkongen till ett böljande hav ett par km åt väster, med prunkande växter och en grön natur åt alla andra håll. förutom dom sedvanliga stora cementklossarna som kallades hus. men dom störde mig sällan längre.
två år hade gått fort, men jag höll koll på minnesluckorna mellan dagarna, och hade blivit en slags levande kalender av svart. jag hade insett att jag var fast i livsfällan, och det spelade ingen roll vare sig jag kom ihåg eller inte. för det jag inte kom ihåg, fick mig att komma ihåg det jag faktiskt kom ihåg desto mer, så vad jag än gav mig på så var det förgäves.
jag hade blivit min egen terapeut, min egen psykolog, min egen shaman. min egen läkare. och jag var frikostig med det mesta som mina hjälpredor i livet ansåg att jag behövde.
allt hade blivit så mycket enklare sen jag godtog det faktum att det var så här det var att vara en del av människosläktet. jag tyckte nödvändigtvis inte om det, men jag accepterade vardagen för var den var.
för två år sen sa jag upp mig från jobbet som jag inte ens velat ha men känt mig tvungen till, och jag klippte banden med allt och alla som funnits i mitt tidigare liv. jag kunde inte längre se poängen i att vara delaktig i någon slags samhälle. jag längtade efter oberoendet, det ljuva livet, vad det nu kunde innebära.
och det här är historien om hur jorden gick under.
och vad jag fann.

kan kaos ske under ordnade former?
precis som man kan leva under oordnade former.
det jag egentligen vill få fram är inte frågeställning.
det jag egentligen vill säga är:
ge mig någonting som jag kan
slita
halsen
av
!

(stabilt atabilt stabilt habil stabilt)

ANEMON

hon med tårar som av smält glas
han med svärta som om av brinnande
glas
bakom spårljuset, i dimman
i gläntan
där gömmer jag mig
i en längtan efter att kunna längta
i det svarta mitt i det vita
gömmer jag dig
i eoner av tid
tills du glömmer mig
likt en drömsyn som var falsk
fast jag var bara lite skev
i oskuldens ögon
och så fel
jag är så tom att jag svajar utan vind
så fåordig att allt jag säger hörs
men bara av mig själv
allena
i eoner av tid
tills den dag jag finna
att mig, du har glömt

inväntar feberdrömmarna med en nästan extatisk känsla av att dom kommer att bli underbara.
inatt bryter jag ned mig själv.
jag kanske kommer springandes med ljusets hastighet i ett desperat försök att vända på tiden.
vrida tillbaks klockan, och bryta av visarna.
klippa anslutningen till alla dessa meningslösa människor med meningslösa åsikter och känslor, som jag helt enkelt inte bryr mig om. nu, mer än någonsin har jag insett hur mycket jag föraktar alla dessa varelser som lever på natten (dock föraktar jag även dag-vampyrerna). jag måste bryta ned mig själv för att nå nollpunkten. för endast då kan jag se klart, endast då kan jag staka ut min väg. för jag ser ingen väg nu, jag ser genom hatfyllda ögon av det svartaste svarta och vill sätta eld på allting. jag har helt enkelt ingenting kvar att förlora, för jag har redan tappat min självrespekt och jag gav upp allting för att jag inte längre orkar att kämpa. ni kan ta er verklighet, så stannar jag i feberdrömmarnas värld och skakar händer med mina demoner och dansar som små eldar på februarihimlen. för var dag som går finner jag bara mer bevis för hur fullkomligt ointressant det är att leva. inte så att döden tränger sig på, mer så att jag har tröttnat på löften, tomma ord, trötta ögon, pensionärer, dekadenta 18 åringar som tror dom har sett livets horisont, fulla bönder, fula tjejer, fulla fula tjejer, fula fulla bönder, berg och dalbanor, att läsa om verkanseld i tidningen, andra länders vansinniga och ständiga misär, arbetsgivare, tv-program, dataspel, dålig musik som folk ändå gillar för att dom är ungefär lika djupa som ölglaset dom har framför sig (ett ölglas är nästan för djupt), harpan, kött, grönsaker, djur, svenskar, invandrare, pundare, kristna, permobiler, tandläkare, kassabiträden, vägararbeten, folk som kör för fort, folk som går för sakta, snygga tjejer, fulla snygga tjejer, värdelösa pojkvänner, sexlust, räntor, tarmfloran, årsdagar, triologier, dagens lunch, pengar, glädje, sorg, vapenvilor, självutnämnda psykologer som vet ungefär lika mycket om mitt liv och livsval och sorger som en katt vet om romarrikets historia, cancer, socialförvaltningen, ikea, google, telefonbok, själlösa dagdrömmare, fientliga psykopater, empati, sympati, patos, sallad, sprit, det personliga ansvaret, kultur-arv, lagar, flygskatt, ekonomi, mattematik, trender, cynism, det stora allvaret, film noir, allt som jag är och allt som jag inte är, ekologi, källsortering, skrämselpropaganda, bloggare, musiker, världshaven, universum, gud, shack. matt.

THE GREAT PAN IS DEAD

GÅ GENAST IN OCH LADDA NER LÅTEN SOM FINNS PÅ FÖLJANDE LÄNK.
DET ÄR I PRINCIP ALLT JAG HAR ATT SÄGA.
DET ENDA SKIVSLÄPP JAG SER FRAM EMOT I ÅR.
OCH JAG MINNS INTE ENS NÄR JAG SENAST SÅG FRAM EMOT NÅGOT ALLS.

COLD CAVE

texten är precis så löjligt bra som låten i sig är:

TELL ME WHEN THE WORLD IS ENDING
YOU WON'T BE THERE STILL PRETENDING
I WAS JUST SOMEONE YOU WOULD LOVE TO LOVE
BUT NEVER LOVE
I KNOW PEOPLE WITHOUT SUBSTANCE
WILL FILL THEMSELVES WITH SUBSTANCES
BUT THEN, HONEY CHILD
THERE WAS US
THERE STILL IS
I WILL COME RUNNING
RUNNING THROUGH THE YEARS
HUNTING HEART
CRUSHING FEAR
I AM STILL HAUNTING
DOWN THE ROADS
I KNOW
OF THE HELL
THAT BEGS AND BURNS
BELOW
TELL ME HOW THE STARS EXPLODED
HEAVEN CAVED IN
EARTH CORRODED
I WAS STILL BREAKING MY BODY IN
WHEN YOU FIRST TOUCHED ME
I KNOW PEOPLE WILL SAY
WE'VE THROWN OUR LIVES AWAY
BUT IS THERE A TRAIL TO SALVATION
OR SALVATION ANYWAY????
THEIR LOVE LAUGHS AS LOCKSMITHS
WE'RE SMASHING THROUGH THE WINDOWS
OF DELICATE DREAM HOMES
I FEEL SO CROWDED ALONE
THE EMPATHY OF BREAKING CHAINS
THE SYMPATHY IN CRASHING WAVES
CAREFUL BOY, CAUTION GIRL
I DO NO THINK WE WERE
MEANT FOR THIS WORLD
FOREVER HAUNTED
BY THE ROADS I KNOW
AND IF NOT ABOVE
I'LL SEE YOU BELOW.

JULIAN CASABLANCAS OCH JAG

jag drömde inatt att jag träffade julian casablancas på någon slags skybar i göteborg.
vi såg varann och började prata och vi hade extremt kul, vi drack white russian's och rökte cigg, och han var precis så där som han ska vara.
sen helt plötsligt var min käre vän kristian där också, och vi var på en annan plats på någon konstig bar ute i en botanisk trädgård och det var natt och vi började bli grisiga.
och vi pratade musik.
sen minns jag typ ingenting mer.

UTÅT-INSIKT

jag tror att jag skulle vara en ganska simpel man om jag inte var så komplicerad.
så jag tror att jag ska sträva efter ett liv i simpelhet.
att lära mig att verkligen uppskatta dom små sakerna.
att ta dom till mig och göra dom så mycket större.
för att finna det äkta, nå kärnan av det som verkligen betyder någonting.
jag ska ta min vålnad runt halsen och kasta honom överbord.
för oavsett om jag sjunker (jag sjunker, jag sjunker) så förtjänar jag en fin middag, ett gott vin, i ett förnämligt sällskap, innan det blir dags.
morgondagen existerar ej förrän jag har vaknat och gjort den till min.
sen är den min att forma bäst jag vill.
jag är i landskapet mellan tiden.
i rummet som är jag.
jag ska lära mig att vara tacksam för allt som är jag och allt som jag inte är, jag ska lära mig att njuta även då allting kolliderar, för det måste finnas något vackert där också, något äkta.
från mörkret, in i ljuset. inte tvärtom.
jag ska bli allting jag vill bli och lära mig att älska mitt liv för vad det är.
jag ska lära mig att leva med mig själv.