tunisien började att tära på mig. jag hade nu spenderat 216 timmar i det här landet och var trött på allt vad det innebar. kamelturen ut i öknen hade gjort mig besviken, oasen var bara ännu en turistfälla. till och med det som dom marknadsförde som kameler var i själva verket dromedarer. försäljarna på stan fick mig att se rött och vilja vända mig om och springa. jag var trött på dom små ungarna som sprang runt på stadens gator och i gränder efter skymning och ville sälja hasch. jag var rädd för dom under natten så lågtflygande fladdermössen och dom hemskt stora kackerlackorna. sanden på stranden var för grov. snäckskalen för vassa, vattnet för blått. och poolen för barnvänlig och vattnet innehöll så mycket klor att jag såg ut (och kände mig) som om jag faktiskt hade köpt de där ungarnas hela förråd av rökeri-inventarier. det enda jag fortfarande uppskattade till fullo var maten.
jag var helt enkelt proppmätt på tunisien.
den nionde dagen hade jag spenderat på hotellet, mestadels i en solstol läsandes en kass och dum spionroman av tom clancy som jag lånat på hotellets turistkontor. james joyce spenderade numera också sin tid där, sen ett par dagar tillbaka, då jag av ren frustration och hat kastat odyseuss i väggen och förbannat den plågsamt urtrista buck mulligan efter endast fyrtiofem lästa sidor. jag tänkte först kasta boken i havet eller sätta fyr på den, men beslutade sedan att lämna den i backen på kontoret, där den käre james kunde få njuta av sitt eget personliga helvete till tidens ände, förhoppningsvis fortfarande oläst och vanskapt.
kvällen innan hade jag ätit middag på hotellet, och satt mig i baren efteråt, sippandes på en förvånansvårt god mint julep. efter någon kvart hade jag fått ofrivilligt sällskap av en rejält salongad man i 45 års åldern från norge som var på lyxsemester med sin kära fru och två söner. mannen i fråga hette terje, bodde i oslo och var egen företagare inom byggbranschen. jag var tämligen ointresserad av karln men jag uppfattade det som att affärerna gick strålande, men vad jag kunde se så mådde nog hans lever och hjärta desto sämre. jag hade sett mannen och hans familj ett flertal gånger under resan, och han tycktes uppskatta värmen, poolen, och framförallt att dricka öl vid poolkanten. första kvällen hade han skämtat med magdansösen vid välkomstdrinken på hotellet, och ingen hade skrattat med honom. terje sluddrade på vid min sida en stund innan han klappade mig på axeln och släntrade bort mot sitt rum.
den här morgonen vid poolen så såg jag inte till norrmannen någonstans, men däremot hans fru. med barnen i poolen med gummiankor och cyklop passade den unga makan på att lapa så mycket sol som det bara gick. jag satt i min stol en bit bort och bläddrade uttråkat i min spionbok och gjorde allt som stod i min makt för att försöka koncentrera mig på handlingen, men det var nästintill omöjligt då denna kvinna låg och solade topless strax intill. jag sneglade nervöst bakom mina solglasögon på hennes påkostade byst, som jag förmodar var terjes förtjänst, och kunde bara inte undvika att fastna med blicken. jag ser mig inte som en snuskhummer, men i det här fallet så stack dom mig praktiskt taget i ögonen. barnen plaskade på och stojade och jag kände hur mitt människovärde sjönk i takt med att mitt blod rusade åt gemensamt håll till den grava punkt då jag helt sonika dök ner i poolen och skrapade bröstkorgen mot botten och stod sedan där i vattnet tills stormen hade lagt sig. veronica var allting jämfört med denna barbie i tunisien, och jag undrade vad hon gjorde nu, och varför jag överhuvudtaget hade valt att åka hit.
jag slängde på mig handduken och gick till rummet och bytte om i lugn och ro. jag åt sedan lunch på hotellet, och skymtade som hastigast terje och hans ekipage på väg in i en taxi mot stan. jag gick tillbaka mitt rum och började planera min fortsatta flykt, som denna gång bytt fokus från en värdelös vardag i ett värdelöst sverige, till att fly från ett ökenland av islamistisk renhet och damm. jag behövde dekadens, ett normalt klimat, västerländsk kultur och jag behövde framförallt en onykter afton i okänt sällskap. jag såg över min packning, som inte hade förändrats märkvärt, förutom ett par badshorts, ett vitt linne, och ett par sandaler, samt en samling av diverse trams som jag blivit påprackad i medinan; en ful miniskål av bränd lera, tre "guldfat" som ändå var stora för min väska, ett radband, en piratkopia av flykten från new york, samt ett fullständigt överdådigt armbandsur som lyste av falskhet och felmarginaler. jag bestämde mig för att dumpa allting förutom linnet, sandalerna, piratkopian och den hemska klockan. jag insåg att om man är på resande fot så bör man ha någotsånär koll på vad tiden är, åtminstone ibland. klockan var snart fyra på eftermiddagen och jag skyndade mig ut till receptionen för att se om dom kunde hjälpa mig att få tag i en flygbiljett ifrån detta gudfruktiga palats av sand till ett, inte nödvändigtvis, humanare land i europa.
hamdi, den oerhört karismatiske och vänliga mannen i receptionen lovade att ringa till några flygbolag och se över vad det fanns för alternativ och avgångar det närmsta dygnet och jag gav honom mitt fulla förtroende att boka in mig på vilket flyg som han ansåg vara bäst utifrån mina kravlösa förutsättningar. för besväret gav jag honom en summa pengar, som inte var särskilt mycket för mig, men som antagligen motsvarade en årslön för honom, tackade för hjälpen och klev ut från hotellet. då jag redan hade packat min väska och förberett mig på nästa steg, så bestämde jag mig för att ta en sista promenad i staden. jag köpte en läsk i en liten affär och gick sakta nedåt stranden. jag valde att undvika den djävulska medinan, gick in på bakgator och förbi kafeer. väl nere på stranden silade jag sanden mellan fingrar och tår och blötte håret i det salta vattnet. ju mer klockan närmade sig kväll, desto mörkare blev det och jag älskade faktiskt solnedgången här. det var som om den lyckades väcka känslor inom mig som jag aldrig riktigt haft eller förstått mig på. men den var över snabbare än jag hann analysera mig själv så jag föll tillbaka i mitt normala tillstånd. friska vindar från havet drog in över staden och det luktade sjögräs längs strandpromenaden. jag fascinerades av hur mycket elden från facklorna utanför restaurangerna lyste upp i mörkret, och hur stjärnorna blängde ned på alla oss syndare. ju längre från stranden jag kom, desto mer förändrades doften i luften till lukter. vattenpipstobak, äpple, persika, mat som grillades över öppen eld, avgaser, svett. jag förfärades återigen av hur romantisk världen är när inga människor är där.
väl tillbaka på hotellet så hade klockan hunnit blivit tio, och i receptionen stod en kvinna jag inte visste namnet på, men hon räckte över en handskriven lapp från hamdi där det framgick att jag skulle bli väckt med frukost på rummet klockan 06:30 för att sedan bli hämtad av en taxi mot flygplatsen och kliva ombord på ett plan med avgång 10:25 med destination amsterdam, holland.
jag rös vid tanken och skrämdes av min egen lycka och glädje över att min flykt skulle ta mig till syndens mecka, porten till helvetet, det omvända paradiset amsterdam. jag tackade kvinnan i receptionen och bad henne att ge hamdi min kärlek. jag beställde en club sandwhich och en kall öl till mitt rum, tog en dusch och kröp ner i sängen.
om du såg mig nu veronica, så hade du aldrig känt igen mig, var min sista tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar