STAY

dörren fyller sitt syfte, den gör sitt jobb.
innestängd, ombonad.
sinnesstämningen är djup, djupare nu.
SKANDAL!
van gogh kom springandes och ville ha tillbaka sitt öra.
som om livets pantbank skulle ha öppet på en söndag.
SKRÄLL!
alla människor pantsätter saker hela tiden.
varje dag, varje sekund.
gitarrer, bilar, hjärtan.
livs-onödiga prylar.
vi säljer oss också.
och skuldsätter oss.
vi dras till cirklar, för av någon anledning så tycks vi trivas i slutna cirklar av absolut tomhet.
livsgarantier.
årsbesked från banken.
löne-spec.
deklarationen inlämnad och klar.
STÄNGDA DÖRRAR!
slutna ögon.
för vem orkar se.
vi reser dit man ska för att det är dit man ska.
vilja är inte så viktigt.
iväg - fort - nu.
mitt liv krympte till storleken av ett rum.
en säng utan värme.
ett huvud utan hjärna.
en kropp utan själ.
ett hjärta utan slag.
en varelse utan vilja.
KRAMP!
resurserna är få.
isen utomhus är halare än på 100 år, men värmen från helvetet är lika förödande som förr.
världen är en twilight zone.
en vortex.
emfysisk kollaps.
DET SKER!
alla väntar på sommaren som ska bli så varm att till och med statyn av Tage Danielsson börjar brinna och smälter bort.
som om han själv insett att det kanske är dags att ge staden med alla idéer och framtidar något annat att stödja sig på och hoppa in i samtiden.
PÅNYTTFÖDD!
rädsla.
och ånger/st
imorgon ska jag göra någonting som inte gjordes igår så att jag slipper göra det i övermorgon.
ÖPPNA MIN DÖRR!

PERMANENT EXILE

gammal wok smakar bäst ihop med kall coca-cola
tro mig, jag vet
bedrövad, exstatisk, invalid
jag vet imgemting
om någonting
gåtor överallt
landskap av tomhet

AVD. 40

hela jag är ett infekterat sår som vägrar att läka
full med skotthål
indränkt i eldfarliga ämnen
explosiv och dödsfarlig
apterad och fylld med hat
s - a - t - a - n
vad ont allting gör och hur jag inte längre är här
doktorer springer runt med analyser och journaler
som inte säger någonting om någonting
för ingenting är fel
det är så här jag är

TRAU-MATIC

den enda religion jag någonsin skulle kunna tänka mig att falla in ledet och tro på, är den som kan garantera mig att jag aldrig någonsin kommer att behöva leva igen, inte i någon värld överhuvudtaget.

5 ÅR GAMMAL DIKT PT. II

vilse i känslorna.
det finns ord som aldrig borde ha skrivits
och kanske är just dom här orden precis sådana
flickor, kvinnor, ni har utövat eran makt
ni har fått mig på fall
det är en härlig känsla, en känsla så varm
jag skulle ta tillbaka allt jag någonsin sagt
om det stod i min makt
sudda ut saker man har skrivit
för ord kan göra så ont, ord kan göra en ond
dom kan borra sig in till själen
och beröva en på allt man behöver
jag viskar ibland
små ord till mig själv
och vad som döljs i mina läspningar
är fragment av saker ni aldrig skulle förstå
ett skrik av vällust ekar bort över en sjö någonstans
det är en underbar natt
några ungdomar badar näck och det är sommar och alldeles lagom varmt
en ensam liten eka flyter omkring på den mörka blanka ytan
den har slitit sig loss från stranden i norr där vi sitter och glor
tittar ut över den mörka blanka ytan
vi viskar vackra ord till varann
skrattar även till ibland
det börjar bli svalt och i min dröm hittar jag en filt
springer till en avlägsen klippa och tänder en eld
lägger filten om oss båda, vi sitter så tätt
du frågar frågan och jag svarar mitt svar och ler löjligt och tafatt
vi sitter på klippan och känner elden sprida sig inom oss
våra hjärtan slår volter och lyckan är vår
vi vaknar i varandras armar av att solen står högt
allt vi en gång visste om kärlek har vi glömt
vi är här och nu
och det skulle vara så kul
om min dröm vore sann
om så bara min dröm vore sann
en liten hälsning från mig
till livet som försvann

MONOTON UNT MINIMAL

jag har vältrat mig i sorg under så många år nu.
jag minns inte ens hur det blev så.
och jag vet inte heller hur jag någonsin skulle kunna ta mig ur det.
eller om jag ens vill.
allt har blivit en fasad, allt som är jag.
en kall yta över en känslig grund.
jag skrattar när framtiden kommer på tal, för allt är så ironiskt.
så hemskt. så fel.
jag fantiserar sällan längre.
jag har svårt att visualisera mina tankar.
drömmer inte.
sover bara i något slags medvetslöst töcken.
repetiv vardag, repetiva samtal.
samma meningslösa lunk som igår.
tidlösa epoker av ingenting flyter förbi.
jag har helt enkelt inget som helst intresse eller utbyte av det som får andra att vandra vidare.
jag må ha lämnat dimmbankarna men minnesluckorna består.
eskapaderna likaså.
vad dom nu innebar.
kanske har jag krossat mig själv, eller så fick jag hjälp på vägen.
det spelar ingen större roll, för jag tar sönder allt, genom mig.
klipper jag mina band, så klipps även dina.
men jag är emotionellt störd.
jag passar på att låta tårarna rinna till lite extra när jag hackar lök, för det är bara då det fungerar.

VOLATILE MEMORY

demerol med plusmeny
vi är ur kurs
massorna jublar åt mina fatala förluster
virila förlustelser
monstruösa problem skjuter man åt sidan
och göder dom med lite mer
det är så man gör
man botar tandvärk med mer
man botar bakfylla med mer
man tar mer för att få mer
vansinnet vansinnet vansinnet
det är så man gör
ingenting rubbar mig idag
jag tar inte åt mig
för jag är inte jag längre

5 ÅR GAMMAL DIKT

sen natt i sen december 2005.
finns det ingenting kvar
i detta vinterlandskap
där allt är kallt och svart
där inget ljus sipprar in
bakom frostade fönsterglas sitter vi ensamma kvar
i väntan på nåt vackert och fint
när klubbarna stängt sina dörrar
släckt alla lampor och stängt av disco-kulan
och vi dansat våra sista steg för idag
släntrar vi sakta hem till nån
och vi somnar mitt i en galen efterfest
och vaknar med eld i våra bröst
och ingen röst kvar
med det finns ingenting att säga
allt är mörker och kallt
bara ångesten kvar
var är all gårdagens glädje idag?
någon slogs i en kö
någon förfördes i en sexdröm
och någon svalde sina ord
vi står ensamma kvar på en bro
och ser dom sista fåglarna fly allt längre söderut
dom flyr från den här stan
för här finns ingenting kvar
dom lämnar oss stående och stirrande
för vi har ingenting kvar
inga att känslor att förlora
inga hjärtan att bryta
inga människor värda att ödsla sin tid på
jag gör snö-änglar på en öde åker nånstans
försöker gräva mig ner
till livet en trappa ner
och jag längtar tillbaks
till en dags i mina ungdomsår
där inget var svårt
egentligen vilken vanlig dag som helst
där inte livet var så fruktansvärt hårt
nu står jag ensam här
på en balkong hos en vän
röker en bitter vinternatts-cigg
ser ut över stan
och undrar vad som håller mig kvar
är det känslan av
att inget är bättre någon annanstans
eller är det tristessen eller rädslan
jag är tomhet personifierad
och du skulle kunna vara kärleken i mitt liv
om jag nu bara hade nåt liv
kärleken är min kärlek
och av den finns ingenting kvar
har mitt hjärta verkligen slutat att slå?

DAYMARES

livslögnen är den enda sanna lögnen som alla köper fullt ut.
för tänk om jag faktiskt inte ser lycka som något universellt eller likadant för varje enskild person.
utbildning, jobba, barn, great success.
varför ska jag förväntas vilja ha allt det där?
varför förväntas människan göra "dom rätta" valen i livet, för att blidka alla runt omkring sig?
ska jag inbilla mig att livet får något slags värde, att jag får någon slags värdighet för att man gör precis så som alla tycker att livet ska se ut?
jag lärde mig knyta mina skor när jag var liten.
jag hade säkert kunnat kämpa mig igenom matte A till Ö om jag verkligen hade känt att jag ville.
men jag har sannerligen haft mer nytta av skoknytandet under mina 28år, än jag har haft av att beräkna b + 3,5 = 5.
och ja, svaret är b = 1,5.
självklart har jag livsångest precis som alla andra som lever.
jag har sådan livsångest att jag får dödsångest, för att
L I V E T
Ä R
S Å
S T O R T
och jag är så oerhört liten, oerfaren, en tänkande varelse med allt för mycket tid att tänka på allt det där som så många andra helt sonika aldrig tänker på när dom famlar genom livet på jobb som dom hatar, med personer runt omkring sig som dom hatar, med familjemiddagar dom hatar, med svärföräldrar som hatar dom, med stenciler som visar deras livslinje med ett litet streck som är ganska krokigt, men med väldigt få toppar och dalar.
jag vill inte leva så, jag har inte levt så, och jag tänker inte leva så.
jag säger inte att jag är lycklig. eller att jag ens har den minsta aning om vad det egentligen innebär. men jag tänker söka den. kanske hittar jag den aldrig. men att ge upp och falla in i ledet hoppas jag att jag aldrig gör.
jag är helt uppenbart fortfarande en ung och arg tonåring i hjärtat.
med drömmar om molotov-cocktails och svart tjock rök.
drömmar om att sätta hjärtan i brand.
att fortsätta vara ung, full, och underbar.
paradoxen ligger dock i att jag faktiskt försöker intala mig själv att jag vill ha det där livet som alla andra har.
bara för att jag inte har särskilt mycket annat.

DU HAV

dikt skriven under tidiga delen av 2004.

om detta är ett hav
står jag på andra sidan
jag är aldrig så ensam
som när tystnaden fyller min mun
som när sången har tonat ut och
sagorna gått mot sitt slut
och så fanns hon där
som så många andra innan henne
men så fanns hon där
och jag inbillade mig att hon fanns där
för mig
om det här är havet
och du står på andra sidan
så simmar jag till dig

KID ICARUS

jag kom på mig själv inatt med att sitta och tänka på minnen.
platser, personer, händelser, saker som har skett när man har haft hjärnan på sniskan rejält, men ändå lyckats bevarat fragment av de stunderna, för att sedan koppla samman dem med någon slags kärlek, eller förtjusning rättare sagt.
för vad är ett kärt minne?
är det ett absinthe-fyllt blodomlopp, där dina ben inte längre bär, och du skrattar så att du gråter och allt är upp och ner, men du vet, instinktivt, att du har den bästa kvällen i ditt liv, för du har kvävt känslan, alla känslor, av att behöva vara, göra, känna någonting annat än just de där lustfyllda timmarna av total eufori och lycka.
fast i själva verket har du inte en aning om någonting alls.
som dåligt sex som du ändå höjer till skyarna för att du under ett par ynka sekunder faktiskt inbillade dig att du mådde bra.
av någon outgrundlig anledning så har jag väldigt många såna där fragment, minnesbildsspel, event samlade i huvudet.
kära minnen?
tydligen.

LYCKAN KOMMER, LYCKAN GÅR.

Det första inlägget.
Tänkte bara förklara lite kort vad som är syftet med min blogg.
Med tanke på hur saker och ting är och har blivit, så tänkte jag att jag ska försöka ge mig själv en rejäl spark i röven, och försöka få igång min kreativitet som jag under en längre tid tryckt ner.
Jag älskar att skriva, och jag förstår inte varför jag egentligen slutade med det, men hursomhelst, här är vi nu.
Det är inte meningen att ni som kanske kommer läsa den här bloggen ska kunna relatera, förstå, eller sympatisera med mig, utan som sagt var, jag gör det här för att jag känner att jag behöver det.
Skapandet av någonting är viktigt för mig, och jag tänker om jag väl kommer igång med det här, så kanske jag även kan ta tag i musiken på riktigt igen.
Vi kan kalla det här för min alldeles egna lilla sfär, en plats för mina reflektioner och tankar, ett forum för min glädje och min sorg. Jag kommer att skriva det som kommer till mig för stunden, ska försöka att inte överarbeta inlägg, inte tänka för hårt, mest bara spotta ur mig det som jag ruvar på.
Kände mig mest bara tvungen att förklara detta.

*****************
existentiell kris.
jag undrar hur mörkt det här mörkret egentligen kan bli?
hur stort kan ett hål bli?
januari 2011 har redan skett.
hur lång distans är tillräckligt lång distans?
jag har sett allt det här förut, känt allting en gång tidigare.
men jag kan inte förhindra att det upprepas.
inte hantera besvikelsen, sorgen, inte den här gången heller.
så jag plockar fram de enda redskap jag vet hur man använder.
och gömmer mig själv.
lägger en stor sten över detta hypocentrum.
stjärnorna på himlen blinkar åt mig, men dom är lögnare allihop.
framtiden är beroende av mig, men är jag beroende av den?
är jag trött på allt, eller är allt trött på mig?
den skugga jag kastar går inte att mäta.
det moln som svävar över mig går inte att nå.
inte nu.
det känns som allting är förutbestämt, för det känns som om allting har hänt förut.
det finns inget slut, det finns ingen början.
ingen luft, ingen värld.
men jag var där. är. här.
trauma, min vän.
våra vägar korsas igen.
hur ska det sluta den här gången?