jag har vältrat mig i sorg under så många år nu.
jag minns inte ens hur det blev så.
och jag vet inte heller hur jag någonsin skulle kunna ta mig ur det.
eller om jag ens vill.
allt har blivit en fasad, allt som är jag.
en kall yta över en känslig grund.
jag skrattar när framtiden kommer på tal, för allt är så ironiskt.
så hemskt. så fel.
jag fantiserar sällan längre.
jag har svårt att visualisera mina tankar.
drömmer inte.
sover bara i något slags medvetslöst töcken.
repetiv vardag, repetiva samtal.
samma meningslösa lunk som igår.
tidlösa epoker av ingenting flyter förbi.
jag har helt enkelt inget som helst intresse eller utbyte av det som får andra att vandra vidare.
jag må ha lämnat dimmbankarna men minnesluckorna består.
eskapaderna likaså.
vad dom nu innebar.
kanske har jag krossat mig själv, eller så fick jag hjälp på vägen.
det spelar ingen större roll, för jag tar sönder allt, genom mig.
klipper jag mina band, så klipps även dina.
men jag är emotionellt störd.
jag passar på att låta tårarna rinna till lite extra när jag hackar lök, för det är bara då det fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar