DE LYCKSÖKANDE pt I

det var dagen då jorden skulle gå under.
det hade under en längre tid förekommit en tvist mellan diverse experter, teologer och vetenskapsmän, om vilket datum som faktiskt gällde. men nu hade dom alltså enats om ett beslut. det fanns överallt ute i etern.
och tidningarna hypade givetvis upp det hela, med enorma kampanjer och löpsedlar: "1000 saker som du MÅSTE ha gjort innan jorden går under", "de 750 viktigaste sakerna att se", och så vidare.
jag hade dock lika lite intresse av det, som jag hade av det faktum att jorden faktiskt skulle gå under.
för jag visste redan om det sedan länge.
visserligen inte vilket datum, men det räckte med att bara gå ut i världen och öppna ögonen. det var som en enorm stämpel över himlen, bäst före-datum, eller kanske som en klocka som räknade ner. världen som vi kände den skulle gå under, det rådde inga tvivel om den saken.
det borde inte funnits någon där ute som blev förvånad, men ändå så sprang folk runt med panik i blicken, fruktansvärt rädda att inte hinna med, och desperata över att komma på något sätt att undvika det oundvikliga.
men verkligheten är inte jämförbar med någon overklig katastroffilm som man har sett på bio. och det kommer inte att dyka upp någon arnold-biff och stoppa det hela.
för mig började dagen ungefär som de flesta dagar har börjat de senaste 2 åren. jag vaknade, satte mig upp och skakade förvirrat på huvudet, aningen förvånad över att vara där jag var. vilket oftast betydde min säng. ibland mattan. inte lika ofta var det någon annanstans än hemma.
livet för mig hade synnerligen lite värde, men jag brukade hålla mig ifrån att jämföra mig med de andra drönarna i den enorma bikupan utanför. jag tjänade ingen. inte så att jag ansåg att jag stod över dom andra, utan mer så att jag inte kände någon samhörighet med någon av dem. eller såg några egentliga skäl till att vilja göra det heller.
den här dagen så steg jag upp och satte på en kanna vatten. jag hade märkt att te ofast brukade få start på mig när jag vaknade, även om jag tyckte det var en hemsk dryck. men jag föredrog ett långt uppvaknande, istället för en kopp brännhett kaffe som kickade igång mig, så att jag blev full av energi men utan saker att lägga den på.
jag brukade sätta mig på balkongen och titta framför mig ett tag. jag var glad över att den globala uppvärmningen till slut gjort sitt, och förvandlat min annars ganska gråa och tråkiga utsikt från balkongen till ett böljande hav ett par km åt väster, med prunkande växter och en grön natur åt alla andra håll. förutom dom sedvanliga stora cementklossarna som kallades hus. men dom störde mig sällan längre.
två år hade gått fort, men jag höll koll på minnesluckorna mellan dagarna, och hade blivit en slags levande kalender av svart. jag hade insett att jag var fast i livsfällan, och det spelade ingen roll vare sig jag kom ihåg eller inte. för det jag inte kom ihåg, fick mig att komma ihåg det jag faktiskt kom ihåg desto mer, så vad jag än gav mig på så var det förgäves.
jag hade blivit min egen terapeut, min egen psykolog, min egen shaman. min egen läkare. och jag var frikostig med det mesta som mina hjälpredor i livet ansåg att jag behövde.
allt hade blivit så mycket enklare sen jag godtog det faktum att det var så här det var att vara en del av människosläktet. jag tyckte nödvändigtvis inte om det, men jag accepterade vardagen för var den var.
för två år sen sa jag upp mig från jobbet som jag inte ens velat ha men känt mig tvungen till, och jag klippte banden med allt och alla som funnits i mitt tidigare liv. jag kunde inte längre se poängen i att vara delaktig i någon slags samhälle. jag längtade efter oberoendet, det ljuva livet, vad det nu kunde innebära.
och det här är historien om hur jorden gick under.
och vad jag fann.