DE LYCKSÖKANDE pt V - sovstäder, dagmardrömmar, hopplösheten och repareringskostnader.

jag och konstantin satt i en öppen bil på väg genom usa. den amerikanska drömmen för två europeer som bara sett hur den borde vara i feta hollywood-produktioner. inte någonstans kände jag mig som johnny depp i fear & loathing och inte såg min relativt nyfunne vän ut som benicio del toro heller. men vi jagade på efter drömmen bland motell och strippklubbar i den djupa amerikanska myllan av fördärv. en månad hade passerat sedan min vistelse i amsterdam. efter en kort visit på heathrow, london så löste jag en biljett till chicago. new york i all ära, men jag var inte ute efter det stora äpplet, jag ville hitta kakan, essensen av det hela. jag hade bott på ett fint hotell i centrala chicago i en vecka, när jag stötte på konstantin på en bar. han var en okomplicerad man, med tydligt bruten engelska och en skevt leende, men också ett ständigt leende och ett enormt sug efter det ljuva livet. vi spenderade endast tre timmar tillsammans innan vi skakade hand över vårat gemensamma beslut att upptäcka amerika. jag var fortfarande en trilobit, avskräckt från allt vad substanser hette, och hade hittills bara druckit enorma mängder starbucks coffee, ätit donuts, spenderat dagarna på museum, antikvariat och obskyra konserter i tvivelaktiga kvarter. konstantin var en brinnande eld av underförstått ofog och ansvarslöshet, men med en en smittande eld, och ett hjärta av guld. ursprungligen från kreta så hade han därifrån tagit sig halva jorden runt på i princip ingenting. hans packning var om möjligt mindre än min, som förövrigt hade minskat sen holland. jag hade kastat alla kläder som varit i min väska på amsterdams flygplats, extremt orolig över att det någonstans skulle finnas spår av droger som jag definitivt aldrig tänkte medge att jag tagit, och allra minst riskera att åka dit för. så när jag anlände i chicago i ösregn var det med en bag innehållandes en dvd-film och mina sandaler. toalettartiklar hade jag sen första början av livsflykten insett att jag ändå skulle glömma, så jag hade helt enkelt köpt nya inför varje stopp i världen. konstantin hade inte ens en väska. jag tror inte ens att jag någonsin såg honom med ett pass. jag hade inte den blekaste aning om var han hade varit innan han hamnade i chicago, eller hur länge han varit där. men han hade körkort, och jag hade ett kreditkort, så tillsammas slog vi på stort och hyrde en fet cadillac. jag hade inga förhoppningar om vår vänskap, eller vad som skulle kunna ske under vägen som inte ens hade ett mål. vi var båda två relativt bekymmerslösa, men också extremt bipolära. infall skedde titt som tätt, vi tog av till höger och vänster. vi stannade överallt mitt i ingenstans men nästan aldrig någonstans. eftersom konstantin var den som körde hela tiden så stod jag gladeligen för alla utgifter längs vägen. jag hade för ett par dagar sen återupptäckt min fallelse för tequila, och det hade resulterat i att jag var i rätt så dåligt skick under dagarna, där jag satt i passagerarsätet och andades vägdamm, smuttandes ur någon billig pissliknande flaska. jag var övertygad om att jag var förlorad, förlorad i en värld tillsammans med alla andra förlorare men utan något gemensamt med någon. jag tog förstås aldrig upp det här med min reskamrat, då jag var tveksam till om han verkligen skulle kunna förstå mitt tungsinne, skälen till mitt beteende. skadorna och resultatet gick ju inte att dölja, men han hade inte sagt något. han var fullt nöjd med att köra den stora kärran och dricka en stor mängd öl varje kväll när vi anlänt till något motell.