LYCKAN KOMMER, LYCKAN GÅR.

Det första inlägget.
Tänkte bara förklara lite kort vad som är syftet med min blogg.
Med tanke på hur saker och ting är och har blivit, så tänkte jag att jag ska försöka ge mig själv en rejäl spark i röven, och försöka få igång min kreativitet som jag under en längre tid tryckt ner.
Jag älskar att skriva, och jag förstår inte varför jag egentligen slutade med det, men hursomhelst, här är vi nu.
Det är inte meningen att ni som kanske kommer läsa den här bloggen ska kunna relatera, förstå, eller sympatisera med mig, utan som sagt var, jag gör det här för att jag känner att jag behöver det.
Skapandet av någonting är viktigt för mig, och jag tänker om jag väl kommer igång med det här, så kanske jag även kan ta tag i musiken på riktigt igen.
Vi kan kalla det här för min alldeles egna lilla sfär, en plats för mina reflektioner och tankar, ett forum för min glädje och min sorg. Jag kommer att skriva det som kommer till mig för stunden, ska försöka att inte överarbeta inlägg, inte tänka för hårt, mest bara spotta ur mig det som jag ruvar på.
Kände mig mest bara tvungen att förklara detta.

*****************
existentiell kris.
jag undrar hur mörkt det här mörkret egentligen kan bli?
hur stort kan ett hål bli?
januari 2011 har redan skett.
hur lång distans är tillräckligt lång distans?
jag har sett allt det här förut, känt allting en gång tidigare.
men jag kan inte förhindra att det upprepas.
inte hantera besvikelsen, sorgen, inte den här gången heller.
så jag plockar fram de enda redskap jag vet hur man använder.
och gömmer mig själv.
lägger en stor sten över detta hypocentrum.
stjärnorna på himlen blinkar åt mig, men dom är lögnare allihop.
framtiden är beroende av mig, men är jag beroende av den?
är jag trött på allt, eller är allt trött på mig?
den skugga jag kastar går inte att mäta.
det moln som svävar över mig går inte att nå.
inte nu.
det känns som allting är förutbestämt, för det känns som om allting har hänt förut.
det finns inget slut, det finns ingen början.
ingen luft, ingen värld.
men jag var där. är. här.
trauma, min vän.
våra vägar korsas igen.
hur ska det sluta den här gången?