har inte mycket att säga.
kan bara inte sova.
och stressar upp mig för att jag måste gå upp klockan åtta.
och är så grymt förbannad på att itunes fuckat upp alla mina torrents så att jag kommer bli avstängd från min tracker.
datorer och jag, vi lyckas alltid hamna i trubbel.
lever återigen med en klump i magen på grund av min ekonomi kontra framtidsutsikt kontra begär kontra livsglädje kontra dödslängtan.
en människa föds in i livet och kämpar med att försöka lära sig att älska sig själv men inser senare att det är förgäves.
jag måste få ha min självömkan, utan den så vore jag inte längre jag.
jag har liksom ingen aning om hur man lever utan tragedier.
men jag har svårt att se hur jag ska formas till en normal individ med normala begär och normala tankar om hur allt ska vara.
åh, självhatet. hatet till allt. missförstå mig rätt när jag säger att jag inte vill leva.
jag är bara inte beredd att göra allt som krävs för att man ska må bra, det är för stora steg.
i mitt pojkrum där jag bor så är det stökigt, det är oorganiserat, på mitt bankkonto finns inte en spänn sparat, i bokhyllan står det böcker som inte hjälper mig ett dyft förutom att förlänga känslan av verklighetsflykt.
jag kan slösa bort en hel dag på att inte göra någonting för jag har ingen aning om vad jag skulle göra.
jag sätter upp affischer med band på väggarna för att dom är mina idoler och jag sjunger med och låtsas att jag är dom och jag knyter min hand och blundar och låtsas att jag håller i en mick.
under sängen samlar en massa skräp damm men jag kan inte slänga skiten för jag kanske behöver det nån dag fastän jag vet att jag inte kommer göra det.
jag är inte tjugoåtta år, det har blivit fel någonstans.
jag borde fortfarande gå i sjuan och lära mig saker, och kanske börja gymnasiet och faktiskt ha en liten plan, en vision om hur jag kanske skulle vilja leva mitt liv. men nej, jag fortsätter springa, krypa, hanka mig fram. undviker att ta ansvar för någonting, bränner pengar och bränner känslor och krossar hjärtan och fastnar och sviker och förlåter och gråter och slår mig själv våldsamt hårt och misshandlar min kropp med allt vad jag förmår för att jag inte kan acceptera vem jag är. hur ska jag då någonsin kunna begära att någon ska acceptera mig?
allt är så enkelt. men ambitioner, det har jag inga.
slit och släng mig.
bryt mig mot en våg.
kasta mig i havet så jag kanske också blir ett fossil som någon hittar i framtiden och kan visa upp på museum som den ynkliga förloraren.
"en hopplös ung man, fast i dekadensens och det ohyggliga nihilistiska cyniska ekorrhjulet."
här ser ni hur det kan gå om ni inte gör rätt val i livet, barn. eller gör något val alls.
ni vill inte bli en självupptagen idiot som bara drömmer på dagarna och inte sover på nätterna.
ni vill inte bli älskade för ni kan inte ta det till er.
för ni är för upptagna med att hata er själva.
ni kommer att brinna upp, explodera i juni-solen, tyna bort förbittrade och ensamma och obotligt mentalsjuka, och ni kommer antagligen dö trettio år för sent för att det ska finnas en enda person kvar i er närhet som möjligtvis skulle bry sig om det, eller ens känna igen namnet i dödsannonsen. och det bara för att ni är precis lika livrädda för att dö som ni är dödsrädda för att leva så att ni inte ens kan ta saken i egna händer.
jag spenderar så mycket tid att tänka på hur icke-ljus framtiden ser ut, att jag inte ens orkar se hur mörk nutiden är eller inte behöver vara.
en dag ska jag sitta på ett flygplan bort från allt som har smittat mig och som fått mig att rosta sönder.
jag måste bara göra det som är så självklart och så enkelt; kicka depressionen, göra förändringen (whatever that means), börja leva, vilja andas, våga drömma.
hahaha.
ni förstår väl att allting bara är ironi?
nu är jag avskriven, avtrubbad, tom.
har jag tur så får jag sova snart, så att jag får vakna snart, så att jag senare kan få sova igen så att jag pallar med att vakna igen.
jag borde verkligen lägga ner den här förbannade skrivarverksamheten, då jag inser att den inte längre skänker mig ro eller trygghet. orden jag skriver lämnar mig förundrad, förfärad och besviken. natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar