- skriker åt gud.
"kapitel 13, vers 13.
allt det där var falskt.
lögnare."

jag vet, jag är förlorad i det eviga lidandets fashionabla svart hål.
jag är tillfreds med att klaga.
det är så mycket enklare än att fixa det som är fel.
men jag vet inte var man börjar reparera femton år av svårmod.
elchocker verkade användbart förr.
jag har inte gråtit på flera månader nu.
är det därför jag vill strypa min hund?
kanske borde lätta på trycket, explodera av tårar och hulka.
då kanske jag inte skulle vilja dyka ner i stångån med en klump cement runt midjan.
jag är ledsen men allting som kan verka så lätt är inte alltför lätt för mig.
och jag är ledsen för att jag är ledsen.
och jag skäms för den jag är.
och vem jag är.
eller inte är. har blivit.
jag är ingenting, har ingenting, kan inte ge någonting.
fast jag är bättre än så.
men jag kan inte ta till mig av fina ord.
allt rinner av.
för hatet gentemot mig själv är för stort.
jag fyller tjugonio i år och jag kan fortfarande inte stå på mina egna ben.

(orkar inte ens med mig själv tillräckligt mycket för att ens avsluta det här jävla dravlet av självömkan ikväll, det kanske är ett gott tecken?)